… en gran med ett flaggspel. Det här granen är från före min tid, men den ser fullt modern ut. Jag tror att barndomens julgran är den som gör störst intryck på oss och det blir igenkännandets glädje när de gamla prydnaderna dyker upp. Det flätade korgarna minns jag, de som var lite mariga att montera. Så massor av glitter naturligtvis. Kommer att tänka på de där fåglarna som satt fast med en klämma, de som man alltid måste pilla lite på och damp de i golvet så gick de i tusen bitar, det gjorde förresten julkulorna också. Gick i sönder alltså … Som ni förstår var jag expert på det området! ; ) Tänker också på att dåtida julgransfot måste ha varit av sämre kvalitet för vem minns inte tråden och häftstiftet i väggen? Spira eller stjärna i toppen var och är ett måste för mig. 

Långt innan granen kom in i stugan ställdes den ofta utanför ytterdörren eller gården som ett tecken på att julfriden hade inträtt, men också som ett skydd mot farliga makter. Traditionen med att ta in granen kommer som bekant från Tyskland och den först kända och klädda granen i Sverige var från 1741. Den var klädd med äpplen, saffranskringlor och vaxljus. Från herrgårdar och prästgårdar spred sig sedan julgranen för att i slutet av 1800-talet vara allmän i hela landet. Det rörde nog i flesta fall om bordsgranar och med tanke på att det var levande ljus som gällde var granen nog inte särskilt ofta upplyst. Det där var lite om julgranens historia berättad av Nordiska Museet. 

Jag tänker varje jul på alla gäster jag bjuder i sällskap med granen. Det lär vara ca 10 000 småkryp av 50 olika arter i en nyhuggen gran. Men vadå? Det är ju trots allt jul …

Foto: Gunnar Sixtensson i slutet av 1930-talet