Anders Sten (1903-1999), den skarpögde konstnären, tecknaren och kåsören känd som signaturen Figge i Sydsvenskan som jag skrev om i tidigare inlägg, berättar i sina memoarer Anders Sten Minns om sina besök på Baltiska utställningen. Anders blåser verkligen liv i gamla Malmö och får tidigt 1900-tal att kännas väldigt nära. Det känns som om man varit med, i detta fall på Baltiskan. Hör här!

De väldiga, skinande lokomotiven imponerade mycket på stinsens dotterson. De tyska bjässarna togs sedan hem i hast inför krigsutbrottet. Vidare minns jag en modell av pansarskeppet Sverige. Den kom jag och tittade på gång på gång. Jag hade ju säsongskort. Santessons tenngjuteri i Stockholm visade fyra dioraman från bl.a. Kalabaliken i Bender. Mera minns jag egentligen inte från den seriösa delen av utställningen. Jo, jag kommer också ihåg konstutställningen, som låg vid stranden av en av Pildammarna. Ivar Arosenius’ orientaliska sagobilder gjorde ett djupt intryck på mig. Margarinfabrikernas utställningar med utdelning av margarinbredda kex åstadkom att jag aldrig gick hungrig hem från Baltiskan. Men jag hemföll inte uteslutande åt dagdrivarliv. Det var inte bara att titta och roa sig och äta margarinkex, nej, det gällde också att samla märken. Detta utställningsår surrade samlingsmärkesflugan särskilt intensivt. Vissa företag gav ut vanligtvis tandade reklammärken som samlades av ungdomen med filatelistisk nit. Det klistrades i album och byttes. Mig veterligt är denna fluga sedan länge död. 

Baltiskans nöjesfält var fantastiskt. I etablissemanget Babylon tvingades damerna passera över en plattform, där de beblåstes underifrån, så att kjolarna flög i vädret till menighetens förnöjelse. De gälla kvinnoskriken verkade lockande på folket utanför. Ännu värre skrattades det i spegelsalen, där de besökandes gestalter drogs ut och trycktes ihop och knycklades till på ett groteskt sätt. All värdighet försvann. Hur gärna skulle inte skolgossen velat vandra kring i detta rum i lärares sällskap eller anställda med sina chefer. Berg- och dalbanan var gigantisk! Luften fylldes av de åkandes skräckfyllda vrål. Darrande steg man med lättnad av vid slutstationen. Jag tror, att det var genom flickorna Svensson jag hörde historien om gumman från landet, som åkte berg- och dalbanan på Baltiskan. När det var som värst och alla skrek, sade gumman: – O, harrejesus! Ska detta va nåt nöje?

Berg- och dalbanan var kanske inget nöje för gumman, men att vara med Anders på Baltiskan eller andra ställen i Malmö är ett sant nöje och han lär definitivt återkomma i Malmöblickar, för med Anders blir det verkligen åka av …

Bild ur boken Baltiska utställningen 1914

Inspirerad av Anders sätter jag nu Hultmans klistermärke, inköpt i Berlin för flera år sedan, i ett litet album. Det kan ju bli fler …