Tidens tand, cirka hundra år, har nött det här konfirmationsminnet, men aldrig lyckats nöta bort Minne på Konfirmationsdagen av Far och Mor. Konfirmandens föräldrar, vem av dem som nu skrev, ville klart att kortet skulle vara riktigt fint och har nog därför använt en linjal vid skrivtillfället för att texten skulle bli rak. Ingen minns konfirmationen, konfirmanden eller Far och Mor längre och kortet har därför fått vandra hit och dit mellan loppisar eller liknande ställen för ingen har väl haft hjärta att slänga det. Så blir det tyvärr med tiden, men jag tycker att det här minnet kan ha vandrat färdigt nu. Jag låter det slå sig till ro här som ett minne av ett minne som ingen längre minns.