Den här bilden får mig att tänka på tant Hilda, mor till en av mina föräldrars vänner. Behövdes det barnvakt när jag var liten så var det alltid Hilda som kom. Både min bror och jag tyckte om henne. Hon var så snäll att vi inte skulle drömma om att jäklas eller vägra gå och lägga oss när det var dags. Hilda arbetade på en fabrik där man gjorde sidentäcken och jag minns att jag hade ett guldgult täcke som kom därifrån. När det var lite större tillställningar hemma fanns Hilda med, men oftast som hjälp i köket eller liknande. Sällan satt hon bland övriga gäster. Av de vuxnas samtal förstod jag att hon var frälsningssoldat, men det nämndes aldrig när hon var närvarande. Det var något med med det som man inte riktigt ville kännas vid och Hilda accepterade tydligen det. Samtidigt var det ju konstigt att far alltid la en slant i de musicerande frälsningssoldaternas bössa på Limhamns torg. Som barn registrerar man allt som är motsägelsefullt, men kan inte alltid formulera frågor kring det och det skyfflas till det bara är så-högen.
Efter att ha läst Johan A Lundins bok: Predikande kvinnor och gråtande män förstod jag hur provocerande Frälsningsarmén verkligen var när den kom till Sverige i slutet av 1800-talet. Det man förfasade sig mest över var att kvinnorna gavs så stort utrymme. De fick bära uniform, predika, få befälsgrader och samma positioner som män. Samtidigt breddades också utrymmet för männen så att de fick visa omsorg, ta hand om människor och de uppmanades till och med att delta i hemarbetet. Egentligen var det enligt boken inget projekt för att frigöra kvinnorna politiskt utan handlade om att sprida evangelium och då var allt detta en effektiv metod, men ändå. Med tiden mattades tyvärr radikaliteten i fråga om jämställdhet av för ju mer accepterade Frälsningsarmén blev, desto mer lika blev de det övriga samhället när det kom till synen på män och kvinnor.
Det är långt mellan förra sekelskiftet och mina minnen av och kring tant Hilda, men det uppfattades tydligen på sina (mina) ställen fortfarande inte som riktigt rumsrent att tillhöra Frälsningsarmén. Jag tror inte att det provocerade längre, snarare var det inte riktigt fint. Så här långt bakefter känns det faktiskt ledsamt. Tänk vad en bild kan sätta i gång …
Ingen av kvinnorna på bilden som är tagen av en okänd fotograf föreställer tant Hilda.
I Hurva är vädret växlande mellan snö och sol. Jag är från Malmö – det var min mormor Cecilia som fick in mig på denna blogg. Hon hade med Frälsningsarmén att göra i en lokal på Södra Förstadsgatan i Malmö mittför Kasinogatan. Hon startade en rörelse som gällde trikåframställning och viss försäljning kring 1900 -det var före kvinnlig rösträtt. Det fanns en tidning då som hette kvinnlig rösträtt i vilken hon annonserade. Foto av butikens skyltfönster på Amiralsgatan 17 finns i Din Bild liksom en reklamskylt på Slottsgatan.
Det fanns en lag som föregick kvinnlig rösträtt från 1874 ”Gift kvinna får rätt att bestämma över sin egen inkomst” Det gjorde att hon satte in en annons i Sydsvenskan ”om min make Jöns sätter sig i skuld betalar jag inte denna” Detta var kort ock gott om min fantastiska mormor som föddes på Tirups Mönsterskrivarboställe vid Svalöv.
Hon var den enda av 3 systrar som nådde vuxen ålder men fick med sin Jöns 4 döttrar.
Hon hade en inneboende som 1900 blev ingenjör på Malmös tekniska skola. Den ädsta dottern blev vän med honom så när han gav sig iväg till Amerika blev de överens om att
han skulle höra av sig när han var etablerad. Det tog 11 år då kom brevet – kom nu – hon reste – de gifte sig vid gränsen så att hon fick inresetillstånd. Hennes barnbarns
är nu pensionerad distriktsåklagare i Californien. Underbart med internet tycker jag 90 år gammal som den 10 mars hade en fest som hette ” En historisk dag med historier”
Det fanns mycket att berätta. Eric 90 år
Stort tack, Eric, för detta inlägg! Fantastiskt intressant och dessutom sprider din berättelse nytt ljus över mina bilder. Jag måste studera de bilder du nämner! Kan tänka mig att det dyker upp frågor och funderingar som jag hoppas få återkomma till dig med. Varma hälsningar/Karin