Vi är inne i fruntimmersveckan och idag firar vi Margareta. Denna vecka sägs ofta vara särskilt regnig och Margaretadagen var förr den som ansågs stå för värsta regnandet. ”Margareta gråter!” Om det finns belägg för att det skulle regna mest på Margareta vet jag inte, men detta år är i så fall ett rejält undantag. Mitt andra namn är Margareta och det fick jag efter Selma Margareta, en släkting på min fars sida. En får tacka för att det inte blev Selma som var hennes tilltalsnamn. Inget ont om Selmor, men jag är bara inte så förtjust i namnet och tror att det hänger samman med de där filmerna om Lille Fridolf (vars hustru Selma var ett riktigt rivjärn) som gick när jag var barn. Selma Margareta var liksom min far tvilling och sitter här bredvid sin syster vars namn jag inte vet.
Jag vet däremot att namnet Margareta har sitt äldsta kända ursprung i ett persiskt ord för ”pärla” som återfinns i latinets ”margarita” med samma betydelse. Namnet blev mycket populärt på 40-talet efter prinsessan Margaretha, den äldsta av Hagasessorna. Det lär idag vara Sveriges 36:e vanligaste tilltalsnamnet bland kvinnor.
Prinsessan Margaretha Foto: Gunnar Lundh
I morgon är det dags för Johanna, ett bibliskt namn, en femininform till Johannes. Det har varit ett vanligt namn i Sverige sedan 1600-talet och förekommer i många andra språk, till exempel engelskans Jane, franskans Jeanne, italienskans Giovanna. Det är idag Sveriges 23:e vanligaste tilltalsnamn bland kvinnor. Säg Johanna har … du nu strupen klar … ?
