Några somrar tillbringade Klas och jag ensamma hos vår mormor Thyra i Malmö. Hon bodde på S. Förstadsgatan 55 mitt i stan i ett stenhus. Där bodde hon från november 1939 tills huset revs 1955. I mars 1956 var hela tomten en mycket djup grop där det blivande Domusvaruhuset skulle byggas. Huset hade en finingång från gatan och en köksingång från gården. Det fanns dass på gården, men mormor hade ett dass inne, ett torrdass med en tunna och strö som man hällde i när man var färdig. Med jämna mellanrum kom renhållningen och hämtade tunnorna. Man satte tättslutande lock på tunnorna och bar ner dem på ryggen i kökstrappan. Mormor bodde på andra våningen i en lägenhet som hade ett stort kök och tre eller fyra rum.

Det allra häftigaste med med att vara där, var gården och det som hände runtomkring. På gården fanns olika verksamheter: en snickeriverkstad, en tillverkare av likkistor och en gipsmakare som gjorde olika gipsfigurer. Vi fick leka med träbitar och misslyckade gipsfigurer. Allt mycket intressant för småpojkar.

På andra sidan ett plank fanns ett betongskelett som skulle föreställa ett hus. Där hade brand­kåren övningar och det brann och kom en massa rök. Man tränade också i att klättra i stegar och hoppa i brandsegel. Över allt detta låg aromen från Mazettis chokladfabrik som låg i närheten. På söndagsförmiddagarna hördes kyrkklockorna från St Johannes.

Gården inbjöd till äventyr. En gång hittade jag en gammal fickkniv och skulle tälja i piskställningen. Resultatet blev att jag skar mig i tummen ända in till benet. Det ledde till tråckling och stelkrampssprutor. Ärret finns fortfarande kvar.

Utanpå huset fanns brandstegar och där klättrade Klas och jag upp, men som väl var blev vi upptäckta av en granne innan vi kom för högt. En gång satte sig Klas i öppet fönster högt upp i kökstrappan. Han hade tur som inte ramlade ner och slog ihjäl sig. Det var inte lätt att vara mormor.

Det fanns också andra förströelser. Thyra hade två inneboende, sin äldre syster Lilly, som inte var så rolig för oss, och Orvar Ahlgren. Ahlgren var en intressant person. Han kunde både trolla med och spela kort. Han spelade också på hästar och ibland fick jag följa med honom till Jägersro. Han cyklade och jag satt på pakethållaren. Väl där fick jag hålla koll på vilka hästar som vann. Det ledde inte till att jag själv började spela, för jag fick se att han nästan aldrig vann.

Såvitt jag minns lämnade vi aldrig gården, åtminstone inte ensamma. Det kan hända att vi gick ut på Friisgatan, men vi var inte bekanta med stan eftersom vi bodde i Jönköping på den tiden. Vi flyttade till Malmö på våren 1954 och då till Sorgenfrivägen.

Stefan Holmström
Inläggsförfattare