… var på 1800-talet och tidigare svår att hejda med de hjälpmedel som då stod till buds. Av texten under den här bilden av S:t Petri kyrka att döma verkar det röra sig om ett hjälpbehov efter en större brand i Malmö. Om branden på järnvägsstationen 1866, Malmöhus slottsbrand 1870 och när Doffeln brann 1888 har jag hört talas, men 1842 …? Jag fick leta länge, men i Från Brandvakt till Rökdykare, en bok utgiven till Malmö Brandkårs femtioårsdag den 1 april 1944, fick jag svaret:
Den röde hanen var fortfarande svår att hejda med den gamla tidens hjälpmedel. År 1824 kom han lös och vara nära att ödelägga en hel stadsdel, Södervärn. Värnarna hade tidigare varit hårt drabbade av eld och brand, dels då staden under lång tid 1644 var innesluten av svenska trupper och dels vid danskarnas stora belägring 1677. Att då släcka bränderna kunde man ju icke ägna mycken omsorg, men 1842 gjorde man så gott man kunde. Någon erfarenhet av eldsläckning på denna värn bör man då ha haft, ty så sent som 1816 hade en eldsvåda härjat flera byggnader vid Södra Förstadsgatan, då 36 personer blev husvilla. Branden 1842 blev än mer ödeläggande. Den började i ett hus strax norr om Triangeln. Redan efter fyra minuter var hela huset övertänt och icke mindre än fem sammanhängande byggnader brunno i ljusan låga, innan brandredskapen hunno fram till platsen. Flammor från de halmtäckta husen antände även byggnaderna på andra sidan gatan. Rök och hetta gjorde det omöjligt att tränga in med brandredskapen i det trånga mellanrummet mellan husraderna. På två timmar nedbrunno sjutton hus och 138 personer blevo husvilla och förlorade nästan all sin egendom. Två människor förvandlades till förkolnande lik.
Som jag förstår det var det först efter branden på Doffeln (Malmö Yllefabrik) som röster höjdes för en omorganisering och utveckling av brandväsendet i Malmö, vilket också skedde. Om det arbetet kan du läsa i nämnda bok som finns på stadsbiblioteket.
Jag funderar nu över hur det gick för de branddrabbade Malmöborna, men också över den svenska (brand)försäkringens historia. Mer om det i ett kommande inlägg.
Förresten, visste ni att S:ta Barbara är brandväsendets skyddshelgon? Det gjorde inte jag förrän jag läst boken, men det är säkert rätt. Jag litar på vår brandkår!
