Vem kan beskriva den gamla telefonkiosken bättre än Bertil Widerberg i boken Malmö utgiven av Bonniers förlag 1964:
Taket är välvt med malvaröda fjäll och krönt av en svarvad knopp; nederkanterna beskriver mitt på vardera av de fyra sidorna en halvbågshävning. Lek med tanken på en Wagner-valkyrias pickelhuva! Själva buren som vilar på ett mjukt utåtböjt spjälverk är målad livligt gräsgrön; man träder in till sin ringning genom att öppna två halvdörrar i brösthöjd: såsom vid entrén till en saloon i Vilda Västern, eller en sjömanskrog i Santa Cruz – eller till Savoys bar från grillen, före nyordningen. I glasfältet ovanför står deklarationen Rikstelefon och ett vackert emblem bestående av en krönt stjärna från vilken fyra blixtar utgår åt vardera hållet.
Ack! Det har sitt särskilda behag att föra lokalsamtal i skyddet av en valkyriahjälm och innanför saloon-dörrar: Måtte Malmö televerk besinna sitt kulturhistoriska ansvar och låta denna kiosk få stå kvar som den har stått de senaste minst femtio åren. Jag har knackat på och tagit i träet, och jag har undersökt rutorna och spjälorna: och allting höll. Skröplighetsskäl duger åtminstone inte som motivering, infall någon skulle komma på den vandaliska idén att vilja kassera detta sköna gröna skjul. Modell är 1908 års: det borde bära respekt med sig.
Jodå, ”någon” kom på idén att kassera genom att inte nappa Telias erbjudande om att få överta de få gamla kioskerna av 1908-års modell, bortsett från den som står på Lilla torg. Övriga gamla kiosker blev ”spinkeved”, men kompenserades med meningslösa glasburar likt denna på S:t Pauli kyrkogata.
Ge mig en Treo!
