Dags för högläsning igen ur Gamla minnen från 1860/70-talets Malmö nedtecknade 1932 av Alma Falkman.

Ordningen på Malmös gator nattetid upprätthölls av nattväktare. Poliser funnos, men de patrullerade ej då som nu, utan väktarna klädda i väktarekappor med flerdubbla kragar om halsen och med sin ”väktaresax” i handen som försvarsvapen, vandrade sina bestämda turer. De tog emellertid sina sysslor med ro, ty merendels, när vi kommit hem från någon bjudning, sutto två av dem på vår förstugutrappa och togo sig en liten lur. Jag kan ännu höra hur min far då brukade säga ”Maka er nu gubbar” så vi kan komma in”. Även om de togo sig den lilla slummern, kunde de genom lurblåsningen eller tutningen från Petri kyrktorn höra när det var hel timme, då väktarerop skulle göras vid gathörnen. Min far omtalade att när rådman Kiellander levde, blev aldrig någon antagen till nattväktare som inte hade provsjungit och prövats med hänsyn till röst och musiköra inför den mycket musikaliske rådmannen. I min barndom sjöngo de ej utan ropade exempelvis:

’Klockan är 10 slagen, vinden är sydväst, för eld och brand och tjuvahand bevara Gud, vår stad och land’.

Med allt skäl kunde de bedja Gud bevara vår stad för eld och brand, ty brandkår och brandredskap voro ganska bristfälliga. När väktaren i Petri kyrktorn såg att eld och brand hade utbrutit, började han klämta hårda tunga slag på en larmklocka, olika antal slag beroende på vilket väderstreck om tornet som elden var. Vid dager stacks en röd flagga och när det var mörkt en brinnande röd lykta ut om torngluggen i riktning mot brandstället. Så skickades bud till slottsfängelset där kanonskott då skulle skjutas, vilket även skedde när en fånge rymt, i förra fallet två, i senare ett skott. Vidare skulle en karl väckas som skulle gå omkring i stadens gator och slå på en stor larmtrumma. Ännu så sent som när yllefabriken brann på 80-talet, vandrade karlen och dunkade på trumman. När så alla som hörde till brandkåren hade blivit väckta, fått kläder och brandkårstecken på sig, samlades de vid spruthuset, som i min barndom låg vid Petri kyrkoplan. Först nu blev man blev färdig med att köra sprutorna till brandplatsen. Efter spruthusets nedrivning placerades sprutorna på olika ställen i staden, så de blevo fortare och lättare åtkomliga. En nästan löjeväckande förordning var att alla som ägde en häst och vagn skulle köra en tunna vatten, ej till eldstället direkt, utan först till Stortorget där alla skulle samlas och sedan i ordnad procession köra till brandstället. De som uteblevo finge plikta, och efter varje vådeld var en stående notis i stadens tidningar, ”För försummad vattenkörning vid senaste eldsvådan bötfälldes flera personer”.

Trots dessa primitiva anordningar gick det i allmänhet ganska lyckligt och jag minns från min barndom endast två särskilt stora bränder, mordbranden på statens järnvägsstation 1866 och branden på Malmöhus. Den senare var emellertid visst icke så som jag en gång läste i en skildring därav. Den var gjord med livlig fantasi och beskrev hur rökmolnen vältrade sig över staden så man knappt kunde se, en intensiv hetta gjorde det svårt att andas, panik grep invånarna m.m. Intet av allt detta var sant. Jag och övriga skulle naturligtvis ut och titta på eldsvådan. Vi stodo på andra sidan kanalen mitt för det gamla Malmöhus där elden rasade, men voro icke det ringaste generade av varken rök eller hetta, utan kunde obehindrat både se och andas. En snickeriverkstad som var inrymd i den gamla byggnaden gav naturligtvis rik näring åt elden, men det oaktat hejdades dess framfart just i den delen av Malmöhus, och den nådde ej till fängelsekyrkan som förblev oskadad. Fångarna voro utsläppta på vallen vid kanalkanten och hade fått besked att gjordes rymningsförsök skulle de bli nedskjutna. Allt avlopp lugnt och ordentligt, fångarna inlogerades sedan tillfälligtvis i det gamla kronomagasinet vid Adelgatan. I staden gick livet sin vanliga gång och av panik förnams inte minsta skymt.