Det är lite så det känns efter dagens händelser kring den allsvenska fotbollen och dödsfallet i Helsingborg. Det kommer att pratas länge och mycket kring detta, men min förhoppning är att det ska bli något gjort också. Förutom den förfärliga tragedi det innebär för den nu avlidne mannens familj, är det även ett slag mitt i ansiktet på alla oss  som hejar på våra lag. Vi följer dem på och utanför arenorna, gläds åt vinster och deppar vid förluster. Vi vinner och förlorar tillsammans, men utan våld!

Kärleken till mitt lag grundlades nog utan att jag ens tänkte på det, var inte ens på matcherna. Det var inte särskilt vanligt att småtjejer gick på fotboll under tidigt 60-tal, men jag minns allt runt omkring … Varma sommarsöndagar då söndagsmiddagen fick serveras vid annan tid än vanligt för att  far, bror och andra manliga släktingar eller vänner skulle cykla till Malmö Stadion för att heja på ”di blåe”. Det var inte vid varje hemmamatch, men när det var, var det en speciell stämning. Det kunde väl morras lite över en och annan förlust, men det sköljdes ner med eftermiddagskaffet. Kan överhuvudtaget inte minnas att jag hörde talas om supporterbråk eller stora polisinsatser och jag har därför funderat lite över om jag sysslar med ren nostalgi, men den forskning som finns stöder faktiskt mina minnen. Tiden från andra världskriget och fram till och med 70-talet var den lugnaste fotbollstiden i Sverige i detta avseende. Då ställer man sig klart frågan – varför har det blivit så här? Finns nog många stenar att lyfta på, men det är dags att göra detta nu, men utan att alla icke våldsbenägna fotbollsentusiaster, som är i absolut majoritet, skall bli straffade. Vi ger aldrig upp – det är vi som ska fylla Stadion!

Bild Per Erik Gustavsson