Planerna på att anordna den Baltiska utställningen tog fast form redan 1905, men vissa av de deltagande avdelningarna trädde in på scenen först så sent som bara ett år före utställningens invigning den 15 maj 1914. Ett exempel var avdelningen för kyrklig konst som anmälde sig så sent att den inte fick plats på utställningsområdet utan fick inhysas i Malmö realskolas gymnastikbyggnad. Ett annat exempel var de svenska kvinnornas utställning, som fick sin utformningsplan först i januari 1913. Kvinnans frammarsch på alla samhällsplan låg i tiden. Hennes roll som oumbärlig kraft utanför de rena familjesysslorna hade blivit alltmer uppenbar för det manligt styrda industrisamhället. Betydelsen av kvinnornas insatser inom skolväsendet, inom kommunala, sociala och filantropiska verksamheter samt inom alltfler praktiska yrken kunde inte negligeras. Det hade gått 50 år sedan kvinnan myndighetsförklarades (1863). Det skulle dröja ytterligare 7 år innan hon dessutom fick lika rösträtt som män vid riksdagsval (1921).

I början på 1900-talet fanns i Sverige flera organisationer som arbetade för kvinnans likaberättigande med män, men den största och mest betydelsefulla var Fredrika-Bremer-Förbundet, vars Malmökrets drev igenom att en utställningsavdelning som belyste kvinnan som samhällsmedlem skulle visas på Baltiska utställningen. Att utställningskommissariatet till fullo insåg vikten av en sådan avdelning visar det faktum att den planerade avdelningen omedelbart fick sig angivet en plats på utställningsområdet, trots den sena anmälningstidpunkten. Den förlades på ett ypperligt ställe väster om kronprinsessan Margarethas blomstergata och den kungliga paviljongen (nuvarande Margarethapaviljongen). Fredrika-Bremer-Förbundet sammankallade alla större kvinnoföreningar till ett möte i Stockholm i juni 1913, där utställnings- och kostnadsplaner diskuterades. Kostnaderna bedömdes uppgå till 50 000 kronor, men eftersom beloppet bara inflöt till en mindre del när bara lite mer än ett halvår återstod tills utställningen skulle öppnas, föreslog utställningskommittén att kvinnorna skulle högtidlighålla 50-årsminnet av deras myndighetsförklarande genom att anordna en insamling av pengar under mottot ”En kvinna – en krona”. Tillsammans med ett statligt anslag uppnåddes beloppet 50 000 kronor raskt, och planerna började förverkligas.

Arbetet med alla föremål som skulle insamlas, granskas och utredas för att sedan få en lättfattlig, roande, instruktiv och helst även en konstnärlig form gick i en rasande fart. Byggnaden, som skulle inhysa avdelningen, skulle vara färdig före den 1 april 1914, men först den 20 maj det året – 5 dagar efter Baltiska utställningens öppnande – stod den färdig att tas i bruk. Som ses på bilden blev den en kopia av Årsta slott i Södermanland, vilket hade utgjort Fredrika Bremers hem under större delen av hennes liv. Utställningskommittén fick ovärderlig hjälp av Malmöarkitekten Alfred Arwidius när det gällde kopierandet av det gamla slottets byggnadsritningar, kostnadsberäkningar etc. Till höger i bild skymtas ett parti av Statens Järnvägars paviljong, vilken ingick i den svenska Maskinhallen på Baltiska utställningen.

I en stor sal på nedersta våningen visades föremål som anslöt till personen Fredrika Bremer samt till det förbund som bar hennes namn. I rummen intill anordnades föremål under rubriken ”Kvinnans insats på det sociala området”. Dessa hade anknytning till kvinnoarbete inom undervisnings-, uppfostrings- och samhällsförbättrande verksamheter samt bland annat kindergartenseminarier, kvinnliga rösträttsföreningar, barnkrubbor, barnhem, hem för ensamstående mammor, KFUK, klubbar för arbeterskor, kvinnliga studentföreningar, diakonissanstalten etc.

Variationerna i uppfattningen om kvinnornas ställning på arbetsmarknaden exemplifierades med en mängd planscher som fyllde en annan stor lokal på bottenvåningen, vilken utgjorde den ”yrkesstatistiska avdelningen”. Innehållet i planscherna baserade sig på officiell statistik, och uppgifterna hade tagits fram genom åtskilliga kvinnliga kårers försorg. Två planscher visade statistik på orsaken till att kvinnans arbete i hemmet hade utbytts mot förvärvsarbete. Den ena visade på ett fantasilöst sätt hur många herrstrumpor som kunde tillverkas för hand av en ”arbeterska” under en 9 timmars arbetsdag jämfört med om hon istället stod vid en maskin och tillverkade samma strumpor. I det senare fallet kunde hon tillverka 10 gånger så många strumpor under samma dag.

Bilden ovan visar den andra planschen, visserligen ”konstnärligt” utformad, men med ett bildspråk som jag anser vara nedlåtande i sin framställning av kvinnan som person. Dess text är en fortsättning på den förstas, och lyder ”Alltså behövas för att under en arbetsdag av 9 timmar för hand tillverka:”. Den visar köer av ”arbeterskor” samt kostnaderna och arbetsinsatserna för hur många av dessa som krävdes för att tillverka en viss mängd herrstrumpor, garn, linnetyger samt bomullsväv för hand, och till vilken kostnad om de inte stod vid en maskin, jämfört med den kostnad och arbetskraftsåtgång som krävdes om en ”arbeterska” skulle utföra tillverkningen om hon stod vid en maskin. Uttrycket ”arbeterska” rimmar i nutida öron illa med de ädla ändamål som utställningskommissariatet sade sig ha med en utställning om svenska kvinnor. Men det var ju den tidens vokabulär….

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare