… är väl en sliten klyscha, men i detta sammanhang tycker jag att uttrycket platsar väl. Greta Landin, lärarinna vid Mellersta Förstadsskolan på 20-talet, visar oss här på ett sätt att ta hand om foton. Troligtvis är de flesta av flickorna borta nu och Greta själv gick ur tiden för väldigt länge sedan, men det gör knappast budskapet mindre angeläget.
Tänker på de cirka 150 bilder jag har i mobilen just nu, de som endast är märka ”1502 jpeg” och så vidare … Risken för att radera av misstag är stor och jag minns ju inte alltid riktigt när, var, hur och i vissa fall heller inte varför. Mitt nu kommer också att bli då och ska kunna betraktas.
Inga-Lisa är flickan längst till vänster i bild, men jag är rätt säker på att varje flicka blev tillägnad ett minne av det här fototillfället vid den soliga skolväggen, undertecknat av bildens skugga – Greta Landin.
Tack för detta fina inlägg! Jag blir lite tagen av det och får hjälp att se bilden med andra ögon!
Tack för dina varma kommentar Karin! Det gläder mig att lyckas ge något extra. Bilden i sig är ju så fin och man nästan känner vårsolen och kisar själv lite … : )
🙂