– kvinnornas manifestation på Baltiska utställningen!  Jag hörde musik när jag närmade mig Margarethapaviljongen och hoppades och trodde att den kom härifrån och det gjorde den.  

Kvinnorna fick tydligen igenom sin önskan om en liten konsert med verk av kvinnliga tonsättare i Årstas trädgård. Jag vill i alla fall tro det! I den Baltiska musikfestens matinékonserts program för den svenska dagen fanns inga verk av kvinnor representerade, så självklart fanns det en önskan om att även de skulle ljuda. Verken fanns däremot i tryckt form i Årstas bibliotek. Det vi hör är Piano Quintet in E minor av Elfrida Andrée framförd av Midsummer’s Music Ensemble år 1998. Om nu den lilla konserten blev av så stod nog ett verk av Elfrida på repertoaren. Källan till mitt antagande kommer när jag lämnar Årsta. Men nu tänker jag kika runt lite och jag kan tillägga att den här turen är möjlig tack vare Albert Wilhelm Rahmns fotografier.

Jag återvänder för ett ögonblick till nuet och inser hur nära Margaretapaviljongen Årsta verkligen låg. Där portalen och muren låg finns nu en häck och en massa träd och där bakom låg själva byggnaden. Idag en öppen plats med några bänkar. Välklippta och formade buskar välkomnar nu som då till kvinnornas hus. Fast det där finns det nu ingen antydan om såvida man inte vet att här någonstans måste kopian av Årsta slott i Södermanland ha legat under den Baltiska utställningen 1914. Att Årsta slott var Fredrika Bremers hem under större delen av hennes liv och att Fredrika-Bremer-Förbundets Malmökrets drev igenom att en utställningsavdelning som belyste kvinnan som samhällsmedlem skulle finnas med på utställningen är inte självklart. Det bör man väl ständigt berätta om och inte som nu, endast vid större jubileum. Varför skyltarna som stod här under 100-års jubiléet sommaren 2014 försvann vet jag inte. I vilket fall som helst känns det som om platsen bara står och väntar så jag tar första ”spadtaget” … 

Visst kommer det att kosta att återuppbygga Årsta, en milsten i svensk kvinnosakshistoria, men det där måste gå att lösa. Om jag förstått det rätt var det redan då, före utställningen, svårt att få fram slantar till just detta bygget. Jag får läsa på om hur det egentligen gick till att Årsta som enligt utställningens styrelseordförande landshövding Robert de la Gardie var en Baltiska utställningens förnämsta sevärdheter kom på plats. Robert de la Gardie sa också att Årsta … synes mig utgöra ett av de vackraste och det mest storslagna vittnesbörd om den svenska kvinnans stora energi och intensiva arbetskraft.    

… över siluettklipparen Oswald i full action igen och var tvungen att vänta på resultatet. Detta är det enda färglagda siluettklipp jag sett från Baltiska utställningen. Förmodligen talar vi om Osvald Nilsson som bodde på Rundelsgatan 7 i Malmö, den Osvald som även lär ha klippt August Palms siluett. Osvald har utställningen till ära lagt sig till med ett “w” i namnet, men så är det ju heller inte vilken utställning som helst. Synd att kvinnan är anonym, men så fint att han satte färg på klippet!  Jo, jag har skrivit om Oswald och hans klipp tidigare, men jag tycker att det förtjänar en repris. Nu ska jag äta upp min/Hultmans choklad och bege mig mot Årsta. Jag har ingen brådska och är öppen för allt jag snubblar över.

Fotograf A W Rahmn

… stannar jag kvar lite till på Baltiskan. Då som nu är vädret strålande! Det är fantastiskt att kunna röra sig fram och tillbaka i tiden och att ni följer med. På den här utställningen har jag med bildernas hjälp varit många gånger, men varje gång ser jag något nytt och får tankar och den här gången idéer … Ska bara köpa nåt gott i Hultmans paviljong innan jag beger mig till Årsta, kvinnornas utställning, som låg alldeles intill den kungliga paviljongen – Margarethapaviljongen.

… på ett foto från Baltiska utställningen 1914. Ser att det är danska paviljongen som jag tror låg mellan de tyska och ryska paviljongerna. Portalen över entrén till paviljongen sparades och sitter idag på över Restaurang Wegas trädgårdsentré på slottet Malmöhus. Sommaren 1914 lär ha varit precis som årets sommar, varm och torr. 

Jag går närmare entrén och möter människor på väg in och ut … Kvinnan bredvid pojken med skolmössa tilldrar sig mitt intresse för hon har betydligt kortare kjol än övriga kvinnor i bild och de jag sett på andra bilder från samma tid. Kanske var hon modeintresserad och tidigt ute med vad som komma skulle, eller hade hon ont om tyg? Nej, hon ser välskräddad och chick ut så jag tippar på det första alternativet. Kanske var hon danska, tyska eller ryska, men pojken bredvid henne talar emot det. Det ser ut att vara en skolpåg från Malmö.

De stora damhattarna var på väg ut ur modet, men det hade tydligen inte slagit igenom riktigt än. Kvinnors klädsel var på väg mot enkelhet och världskriget som bröt ut samma sommar blev en bidragande orsak till det. När kriget lade beslag på de arbetsföra männen fick kvinnorna ta ansvar i fabriker och på lantbruk och se till att transporterna hölls igång. Borgarkvinnorna stod då utan husjungfrur/korsettspännerskor som nu fick hålla Sverige igång. Korsetten krympte därmed och på sikt innebar detta en större rörelsefrihet för alla kvinnor.  År 1917 lär  patriotiska amerikanskor ha hörsammat uppmaningen från ”War Industries Board” att sluta köpa korsetter eftersom metallen den var uppbyggd av var åtråvärd i krigstider. Det innebar att 28.000 ton metall sparades vilket lär ha räckt till byggnationen av två krigsfartyg. Det låter otroligt, men det skulle inte förvåna mig om det var sant.

Från början funderade jag kring vad som visades på den danska utställningen och tänkte blogga om det, men mötet med kvinnorna i bild fick mig att ändra på det. Stannar här ett tag till.

Anders Sten (1903-1999), den skarpögde konstnären, tecknaren och kåsören känd som signaturen Figge i Sydsvenskan som jag skrev om i tidigare inlägg, berättar i sina memoarer Anders Sten Minns om sina besök på Baltiska utställningen. Anders blåser verkligen liv i gamla Malmö och får tidigt 1900-tal att kännas väldigt nära. Det känns som om man varit med, i detta fall på Baltiskan. Hör här!

De väldiga, skinande lokomotiven imponerade mycket på stinsens dotterson. De tyska bjässarna togs sedan hem i hast inför krigsutbrottet. Vidare minns jag en modell av pansarskeppet Sverige. Den kom jag och tittade på gång på gång. Jag hade ju säsongskort. Santessons tenngjuteri i Stockholm visade fyra dioraman från bl.a. Kalabaliken i Bender. Mera minns jag egentligen inte från den seriösa delen av utställningen. Jo, jag kommer också ihåg konstutställningen, som låg vid stranden av en av Pildammarna. Ivar Arosenius’ orientaliska sagobilder gjorde ett djupt intryck på mig. Margarinfabrikernas utställningar med utdelning av margarinbredda kex åstadkom att jag aldrig gick hungrig hem från Baltiskan. Men jag hemföll inte uteslutande åt dagdrivarliv. Det var inte bara att titta och roa sig och äta margarinkex, nej, det gällde också att samla märken. Detta utställningsår surrade samlingsmärkesflugan särskilt intensivt. Vissa företag gav ut vanligtvis tandade reklammärken som samlades av ungdomen med filatelistisk nit. Det klistrades i album och byttes. Mig veterligt är denna fluga sedan länge död. 

Baltiskans nöjesfält var fantastiskt. I etablissemanget Babylon tvingades damerna passera över en plattform, där de beblåstes underifrån, så att kjolarna flög i vädret till menighetens förnöjelse. De gälla kvinnoskriken verkade lockande på folket utanför. Ännu värre skrattades det i spegelsalen, där de besökandes gestalter drogs ut och trycktes ihop och knycklades till på ett groteskt sätt. All värdighet försvann. Hur gärna skulle inte skolgossen velat vandra kring i detta rum i lärares sällskap eller anställda med sina chefer. Berg- och dalbanan var gigantisk! Luften fylldes av de åkandes skräckfyllda vrål. Darrande steg man med lättnad av vid slutstationen. Jag tror, att det var genom flickorna Svensson jag hörde historien om gumman från landet, som åkte berg- och dalbanan på Baltiskan. När det var som värst och alla skrek, sade gumman: – O, harrejesus! Ska detta va nåt nöje?

Berg- och dalbanan var kanske inget nöje för gumman, men att vara med Anders på Baltiskan eller andra ställen i Malmö är ett sant nöje och han lär definitivt återkomma i Malmöblickar, för med Anders blir det verkligen åka av …

Bild ur boken Baltiska utställningen 1914

Inspirerad av Anders sätter jag nu Hultmans klistermärke, inköpt i Berlin för flera år sedan, i ett litet album. Det kan ju bli fler …

… från ”den vita sommarstaden” signerat John Hertzberg.

… gick väl egentligen mera i grått, men Malmö kallades så (och kallas väl fortfarande så ibland) i samband med den Baltiska utställningen 1914. I mina tankar har utställningen alltid gått i svartvitt, men den här bilden förändrar en del. Äntligen ett riktigt färgfoto (autokromfotografi)! Låt oss på nytt gå in under Ferdinand Bobergs arkader …

Fotograf: John Hertzberg/Nordiska Museets arkiv

 … på nöjesfältet en stund till. Har träffat Anna och Harry som köpt souvernirer för att minnas den här kvällen på Baltiskan. Anna har köpt en näsduk med broderade blommor och Harry en liten mugg, eller vad man nu ska kalla den. ”Harry” är ingraverat på baksidan och han tycker att den är alldeles lagom till en hutt. Hur det blir med huttande vet jag inte, men att Harry aldrig kommer att putsa muggen och att Annas näsduk kommer att förbli vackert osnuten genom alla år, det vet jag! Uppenbarligen fanns det sierskor på Baltiskan! ; )