Mitt under den Baltiska utställningen anordnade de skånska hushållningssällskapen i Malmöhus och Kristianstad län 1914 en parallell, men sorgligt bortglömd, utställning nordväst om och gränsande till Baltiskan för att fira sina 100-årsjubileer. Till den utställningen krävdes en särskild entrébiljett. Den fick namnet Jubileumslandtbruksmötet och pågick mellan den 15 och 21 juni. Kronprinsparet Gustav Adolf och Margareta invigde utställningen. Dagen därpå betecknades av samtiden som utställningens stora dag, då kronprinsparet fick se det ”historiska festtåget” på eftermiddagen. Detta blev en total succé. Tågets deltagare kom in på utställningsområdet via gamla idrottsplatsen, vilket ses på fotot ovan, taget av Ivan Burén. Ett ekipage i tåget kommer in via idrottsplatsens entré. Idrottsplatsen låg ju utanför Baltiskan och i nära anslutning till Lantbruksmötet. Mycket skulle kunna skrivas om denna tillställning, men jag nöjer mig med att citera direkt ur redogörelsen i boken ”Baltiska utställningen och Landtbruksmötet i Malmö 1914” i bokserien Malmö i Ord och Bild från samma år.

”Alla Skånes härad med undantag af Bjäre voro representerade. Först tågade en trupp af gamla byspelemän, bortåt tjugo man stark, gnidande sina fejlor till en lekfull festmarsch. Häraderna kommo sedan ett efter ett, och med ledning af det utmärkt uppgjorda programmet följde man det brokiga lifvet.

Oxie och Skytts representerade förnämligast årstidernas arbete inom jordbruket. Man fick se den gamla skånska plogen, harfven och trumlan, såkarlar med såkorgar, höstafolk med sina redskap, toskamän med sina plejlar och byahören med sin vördnadsbjudande ringstaf. Herrestads- och Ljunitsborna voro på väg till ett höstagille vid en herrgård. De hade med sig i sin krets ett brudpar. Dräkten, som den täcka bruden var iklädd, har burits såsom brudklädning af hennes mormor och mor.

Torna, hästhäradet, visade upp en käck trupp af unga män och flickor till häst på väg till ringränning. Flickorna sutto som unga amazoner på hästryggen. Baraborna voro stadda på bröllopsfärd. Den granna spettkaka, som bars främst bland förningen, fick sin applåd, och bruden blef naturligtvis inte utan och inte prästen heller. Från Harjager hade ungdomsskaran tågat ut för att tigga till pingst. Brännvinskaggen var rikligt tilltagen, pängapungen också, och flickorna mycket vackra. Allmogen från Färs var på väg till prästgården för att aflämn sitt tionde. Frostingarne vore ute på ett gladt och vackert brydegille. Folket från Rönneberg drog fram under kardevisans toner. Onsjöborna kommo med kattakungen och hans drottning och högtidsklädda pojkar och jäntor från fastlagsleken. Luggude hade sändt ut kolhuggare med hackor, fiskare med sin båt och bönder med sina jordbruksredskap.

Ingelstads- och Järrestadsungdomen drog fram i glädje och glam för att kring midsommarstången tråda ’den långa dansen’ vid santhansgillet [Sankt Hans-gillet], och allt folk från Göinge, Villands, Gärds och Albo tågade i en skiftande och färgrik skara mot sommarens stora högtid, Kiviks marknad, för att sälja och köpa och förlusta sig. Åsboiterna voro också ute på marknadsfärd; deras Kivik hette Åby.

Tåget tog närmre en half timmes tid, och det var oafbrutet jubel. Sedan alla passerat förbi, anordnades lekstuga åt Ingelstads- och Järrestadsborna. Luggudeungdomen dansade ’tvåtur’, och pojkar och flickor från Torna utförde sina vackra ringränningar och kadriljer. Flera af grupperna stannade på kronprinsessans begäran en stund framför tribunen, där h. k. h. hyllades på ett särskildt hjärtligt sätt.”

Vilket ekipage i denna långa rad som fotot ovan visar undandrar sig min bedömning.

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare

Baltiska spelen var en samling idrottstävlingar som hölls under några perioder av Baltiska utställningen. Från början var de tre till antalet: Den Baltiska gymnastikfesten (som drog samman 3 055 gymnaster, huvudsakligen svenska) mellan den 7 och 10 juni; Allmän idrott, som inkluderade bland annat fotboll, rodd, hästsport, brottning, fäktning etc. mellan den 28 juni och 12 juli, samt Segling mellan den 6 och 9 augusti. Den sistnämnda grenen ställdes in eftersom första världskriget just brutit ut och flera deltagare från de krigförande utställningsländerna hade gett sig av.

Den allmänna idrottsdelen var mest prestigefylld. Den invigdes av kronprins Gustaf Adolf den 28 juni. Denna dag startade bland annat fotbollsmatcherna och fäktningarna, men även den kanske märkligaste grenen, nämligen tävlingen i aeronautik, dvs. ballongflygning. Att sporta med ballong torde då ha varit relativt nytt för svenska förhållanden, men denna tävling under Baltiska spelen var faktiskt den andra internationella ballongtävlingen!

På detta ovanliga foto, taget av vår påpasslige hovfotograf A W Rahmn, ser vi de deltagande farkosterna på uppstigningsplatsen, som enigt den officiella guiden för utställningen var Malmö Idrottsplats. Det var bara tre ballonger som startade, en svensk och två tyska. Den svenska var ödesmättat nog döpt till ”Andrée II” (ingenjören S A Andrée omkom 1897 under en färd med vätgasballongen Örnen över Nordpolen), och flögs av löjtnanterna S Åsbrink och H G R Peyron. De tyska farkosterna hette ”Breslau”, som flögs av doktor Halben, och ”Herzog Ernst” som flögs av doktorerna Henoch och Kamman. Herzog Ernst är egentligen namnet på en högmedeltida tysk roman på vers som handlar om den mytiske och upproriske hertig Ernst II av Schwaben, men ballongen med detta namn vann tävlingen. Efter att ha flugit iväg över Ystad landade den i Vitryssland, inte mindre än 900 kilometer bort. Den andra tyska ballongen kom så långt som till nordöstra Tyskland.

Men Andrée II då? Jo, redan efter fem minuter flög den in i telefonledningar vid Håkanstorp och slog ner i backen …

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare

Hovfotografen A W Rahmn höll sig alltid framme när något hände kring Baltiska utställningen. Här har han lyckats fånga flygkaptenen Hugo Herman Sundstedt, en av Sveriges tidigaste flygpionjärer och enligt flyghistorisk expertis kanske mest känd för att han, även för sin tid, kvaddade ovanligt många flygplan. Han sitter i ett plan av typen Farman H.F. 20, byggt på den franska flygplansfabriken Henri Farman, men ansett som en ganska kraftlös flygplanstyp, som egentligen var avsett att bara användas som spaningsplan över Frankrike. Propellerns placering mitt i planet, bakom de främre vingarna, ger syn för sägen.

Sundstedt, som 1886 föddes Leonardsson, växte upp under knappa förhållanden och adopterades 1897 av affärsmannen Olof Sundstedt i Örebro. Han gjorde karriär inom handelsflottan och tog sjökaptensexamen i England. Enligt vad han senare berättat såg han från en båt i Engelska kanalen Louis Blériots flygning 1909 över kanalen, och när han under sommaren 1911 bevittnade flygbaronen Carl Cederströms flyguppvisningar i Örebro, blev han flygbiten. Han blev Cederströms assistent med baktanken att skaffa sig egen flygerfarenhet. Den 1 juni 1912 började han lära sig flyga på egen hand på Bonarps hed (ett av Kronprinsens husarers gamla övningsfält vid nuvarande Ljungbyheds flygklubb utanför Klippan).

Flygintresset i Sverige, och kanske särskilt i Skåne, var vid denna tid mycket stort, och flyguppvisningar och rekordförsök tilldrog sig allmänhetens stora intresse. Sundstedt annonserade i dagspressen när han skulle göra flygningar, som exempelvis den 20 juni 1912, då han flög med nytryckta tidningar från Helsingborgs Dagblad de 5 milen mellan Helsingborg och Ljungbyhed. Vid den tiden var detta en lång flygning. Senare nådde han 1 800 meters höjd under en flygning vid Kungliga Livgrenadjärsregementets exercisfält utanför Linköping, vilket då blev skandinaviskt höjdrekord. Han höll sig uppe i luften i 2½ timme.

Den 3 juli 1912 började Sundstedt avlägga certifikatprov. Ett av momenten bestod av en flygning som ägde rum mellan Harlösa, Södra Sandby, Lund och Bjärred, och på dessa mellanlandningsplatser såldes biljetter till dem som ville beundra skådespelet. Landningen i Lund var mindre lyckad, då vingspetsarna förstördes och propellern skadades så svårt att den måste ersättas. Den nya propellern visade sig emellertid ge mindre dragkraft än den förra, varför Sundstedt avbröt flygningen. Han landade nära det inhägnade område där publiken stod, och det ville sig så olyckligt, att en ung kvinna träffades av propellern och släpades med planet. Hon avled och blev därmed flygets första dödsoffer i Sverige, tragiskt nog också det ett ”rekord”. I polisutredningen som följde friades Sundstedt, och han avslutade proven den 3 augusti 1912, men först den 3 februari 1913 ansåg Svenska Aeronautiska Sällskapet det vara lämpligt att utfärda flygcertifikatet till honom. Det fick nummer 9, och blev det första certifikat som tilldelats en flygare som utbildats helt inom Sveriges gränser. Alla åtta tidigare certifierade flygare, med Cederström i spetsen, hade utbildats utomlands.

Under den närmast följande tiden genomförde Sundstedt mängder med flyguppvisningar och transportuppdrag. Bland andra gjorde han den 10maugusti 1913 den första flygningen Malmö-Stockholm, nästan 62 mil, på 14 timmar och 35 minuter.

I oktober 1913 startade Marinen flygskoleverksamhet utanför Vaxholm, sedermera flyttad till Hårsfjärden söder om Stockholm. Samtidigt blev flygplan av märket Farman de vanligaste inom Marinen fram till och under första världskriget. De tillverkades, som nämnts, i Frankrike och flögs hit. De användes även civilt. Under några år tillverkades Farman-plan på AB Södertelje Aviatikavdelning på franska licenser.

Sundstedt var 1914 representant i Sverige för Henri Farman, och han for till Frankrike för att kontrollera en ny Farman-maskin som skulle flygas hem till Sverige för svenska statens räkning via en skeppsredare i Gävle. Det är det plan vi ser på fotot. Han startade från Paris den 29 juni 1914 och flög till Malmö via Bremen på ett dygn. På färden följde kaptenen i Kungliga väg- och vattenbyggnadskåren och civile flygpiloten, Folke Winbladh, med. I Malmö landade de den 30 juni vid Baltiska utställningen, på det stora gräsfält där lantbruksutställningen hade ägt rum veckan innan (13-21 juni), istället för vid Limhamn som avsikten varit. Det torde vara Winbladh som står i uniform med ryggen mot fotografen och samtalar med Sundstedt. Färden uppåt landet fortsatte från Limhamnsfältet men planet fick motorstopp direkt i närheten av gården Erikslust. Sundstedt fick dock bara lätta skador vid kraschen. Han emigrerade 1916 till USA, där han bland annat startade en fabrik för tillverkning av sjöflygplan. Han avled 1966.

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare

Ovanstående foto av A W Rahmn från Baltiska utställningen är ovanligt såtillvida att det återger en interiör av den enda av utställningens egna administrationsbyggnader som uppfördes i tegel; alla de andra, liksom majoriteten av utställningspaviljongerna, byggdes i trä. Det handlar här om Baltiskans sjukstuga, som samtidigt utgjorde Svenska Röda Korsets utställningspaviljong. Stugan byggdes i en våning av entreprenören, byggmästaren Knut Hansson för 4 700:-, och låg vid gränsen mellan nöjesfältet och viadukten utanför utställningens huvudentré. Detta var en plats där utställningsstyrelsen tänkte sig att olycks- och sjukdomsfall lättast kunde inträffa, och därmed snabbast kunde tas om hand. Byggnaden fick en entré från nöjesfältet för allmänheten samt en direkt infartsväg från staden för ambulanser som kom fram via viadukten till stugans baksida.

Stugan omfattade 100 m² och innehöll inte mindre än 9 rum! Det vi ser på fotot torde vara klinikrummet, där olycks- eller sjukdomsfallen togs emot. Kung Gustaf V håller ett vakande öga på de båda sjuksystrarna. Vi ser också sjukrummet som inretts med utrustning från Röda Korsets lokalavdelningar i Malmö, samt omläggningsrummet, som innehöll utrustning från lasarettsfartyget ”Öresund”. I övrigt fick följande rum också plats i stugan: ett läkarrum, ett rum för vakthavande sjuksköterska (två sköterskor – Ebba Bergquist och Elsa Wallin – tjänstgjorde; om det är dessa båda som återges på fotot låter jag vara osagt), en förhall som utgjorde själva utställningslokalen för Svenska Röda Korset och som innehöll montrar etc., en sjuksal med utrustning från Röda Korsets kasernsjukhus i krigstid, ett ”thekök”, där vatten kokades för medicinskt bruk, en toalett samt en ”slask” för avfallet efter de medicinska behandlingarna.

Under perioder då inga olycks- eller sjukdomsfall förekom hade allmänheten tillträde till förhallen, klinikrummet, sjukrummet och sjuksalen, vilka då fungerade som visningslokaler. Om flera olycks- eller sjukdomsfall inträffade samtidigt hade allmänheten bara tillträde till förhallen.

Enligt den samtida officiella redovisningen av Baltiskans verksamhet blev belastningen på sjukstugan betungande. Under hela utställningstiden inträffade 93 olycks- eller sjukdomsfall, däribland 8 fall av värmeslag hos manliga besökare, mot endast ett hos en kvinnlig dito. Akuta buksmärtor drabbade 6 manliga besökare, varav en av dem avled. De vanligaste skadetyperna var olika slags sårskador som 32 manliga och 12 kvinnliga besökare ådrog sig. En manlig besökare drabbades av ”akut alkoholism”.

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare

En liten Axel från Lund blev 1914 lycklig ägare till denna byggsats som avbildar Baltiska utställningens utsiktstorn och entré. Efter 90 år skänktes byggdelar och originallåda till Malmö Museer.

Kan nästan se det framför mig – en solig dag på utställningsområdet och Axel får syn på bygglådan …

Redan 1715 beviljade den svenska regeringen ett riksomfattande, särskilt penninglotteri, men vinsten av detta gick till en grundplåt för att uppföra statyn av Gustav II Adolf på det torg i Stockholm som bär hans namn. Flera typer av lotterier för särskilda ändamål och med kontanta medel som vinster såg dagens ljus de följande århundradena. Det första egentliga penninglotteriet med regelbundet återkommande dragningar startades 1897, men fortfarande bara för särskilda ändamål, framför allt kulturella sådana. Ett sådant var Baltiska utställningens verksamhet (Först 1938 startade det Svenska Penninglotteriet AB i statlig regi).

Den 19 maj 1911 gav regeringen Baltiska utställningens styrelse tillstånd att starta ett penninglotteri till förmån för utställningen. Det administrerades från Stockholm. Lotterna såldes över hela landet under utställningstiden för 10 kronor stycket. I dagens penningvärde motsvarar detta belopp, enligt forskarna i svensk ekonomisk historia, vad man kan köpa för 496 kronor. Man ska då ha i minnet att en metallarbetares genomsnittliga daglön vid denna tid uppgick till 4 kronor – i dagens köpkraftsvärde 188 kronor.

Dragningarna skedde i 6 omgångar efter utställningens slut: den 15 december 1914, den 15 april, 15 juni och 15 september 1915 samt den 15 januari och 15 mars 1916. Till varje dragning såldes samtliga lotter samma dag försäljningen startade! Lotternas antal uppgick till inte mindre än 100 000 stycken – till varje dragning. Vinstbeloppen vid varje dragning bestämdes till 700 000 kronor! De fördelades så här: 1 vinst på 50 000 – 5 vinster på 10 000 – 10 på 5000 – 100 på 1000 – 150 på 500 – 1000 på 100 – 3300 på 50 – 5500 på 20 –

Av behållningen i varje dragning fick utställningen 260 000 kronor varav 40 000 kronor gick åt för arrangemanget av lotteriet.

Alla vinnare tog inte ut sina vinster. Om skälen därtill kan det spekuleras till ingen nytta. Det totala beloppet på de outtagna vinsterna uppgick till 64 670 kronor (varav en vinst var på 10 000 kronor!). Detta belopp tillfördes utställningens verksamhetsbudget. När alla bokföringstekniska operationer var avklarade 1916 uppgick det kontanta belopp som överlämnades från lotteriverksamheten till utställningen till inte mindre än 1 758 472 kronor och 8 öre. Det motsvarar 79,9 miljoner kronor i dagens köpkraftsvärde! Bara på lotteriet! Inte att undra på att Baltiskan gick med vinst, om än inte med astronomiska belopp…..

Som om detta penninglotteri inte var nog, fick utställningsstyrelsen i april 1913 regeringens godkännande till att under utställningstiden anordna ett tombolalotteri. I utställningsstyrelsens budget togs ett belopp på 100 000 kronor upp som en beräknad vinst av tombolalotteriet.  På fyra ställen inom utställningsområdet sattes inhägnade diskar upp med varsin tombolatrumma. Dessa fylldes dagligen med 2 000 lotter, varav 165 stycken var vinstgivande. Lotterna kostade 1 krona stycket. De vinstgivande lotterna utgjorde värdebevis och betalningsmedel för vilka man kunde köpa föremål ur de utställda alstren på utställningen. De fördelade sig så här: 1 vinstlott betecknade ett värde av 100 kronor, 4 av vinstlotterna gav 50 kronor, 10 av dem gav 20 kronor, 30 av dem gav 10 kronor, och 120 av dem gav 5 kronors inköpsvärden. Utställarna instruerades att meddela den presumtive vinnaren att i det fall det åtråvärda föremålet bara fanns på utställningen i ett exemplar kunde han/hon hämta det på vederbörande firma efter utställningens slut mot uppvisande av vinstlotten.

Varje dag förnyades lotterna i tombolatrummorna. Föreskrifterna om hur dessa skulle hanteras var osedvanligt detaljrika; till och med hur stor inhägnaden kring diskarna skulle vara (fler än tre personer fick inte befinna sig nära disken) angavs noga, liksom hur trummorna skulle vara beskaffade. Varje dag skulle en lotteribokföring upprättas vid disken med angivande av antalet dragna vinster och niter samt med uppgifter om beloppet på varje vinst – liten som stor.

Under månaderna juni och juli köptes flest tombolalotter. I början av augusti sjönk besökarantalet på utställningen drastiskt, och därmed lottköpandet – världskriget hade ju börjat. Lottförsäljningen satte fart under september för att under de sista utställningsdagarna i början av oktober nå rekordsiffror. Vinsten blev ändå inte den förväntade. När alla omkostnader och andra ekonomiska beräkningar var klara, redovisade utställningsstyrelsen en nettobehållning på bara 48 775 kronor och 33 öre – mindre än hälften av den budgeterade. Men det fanns ju att ta av….

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare