… på samma gata, men med nästan hundra år emellan.

Jag funderar över vad som hänt om de mötts och tror att de kvickt hade samlats kring den lilla sandlådan i ett gemensamt projekt om att gräva sig fram till Kina eller nåt … Den där sandlådan är nog spännande för nuet. Det kommer att bli trångt och dant, men jag håller ett öga på dem.

Tror faktiskt jag läst en bok som hette just Barn i stan och det känns som om jag behöver den nu. Jag får leta …

… lyste en ny fullmåne över stan

 … som i dagsljus för tankarna till en gammal måne. Det enda som skiljer dem åt är bokstäverna.

Ja, kanske Hansa sneglat bakåt för att komma framåt … Det ser också ut som om ingången från Lilla Nygatan öppnas upp igen. Vi får väl hoppas att nya innehållet blåser liv i Hansacompagniet, för de senaste åren har stället fört tankarna till ett köpcenter västerut. Ni vet där man endast hör ljudet av sina egna steg och det finns ett fik som har ett akvarium med guldfiskar. 

Nu ska snart stan advents- och julpyntas och i år tror jag att vi kommer att slippa Hansas vita plastljusslingor som brukar pryda entréerna. De som nästan kräver solglasögon för att man ska slippa kisa mot dem och dessutom ger ångestkänningar.

Med dessa slarvigt inbäddade smågliringar hoppas jag att nya Hansa kommer att bli ett livligt Mammons tempel så att staboarna slipper åka ut på landet för att handla. Kör hårt Hansa och lycka till! 

… tänkte man sig nog att produkten av en av Sveriges äldsta stadsplaner (1862) skulle gestalta sig och man får väl säga att de lyckades med Kungsgatans parkstråk/esplanad som sträcker sig från Värnhemstorget till Kaptensgatan. En av Malmös viktigaste cykelvägar löper här och det är historiskt passande med tanke på att man vid förra sekelskiftet höll cykeltävlingar här. På 1960-och 70-talen var Kungsgatan ett prostitutionsstråk och bilparkering, men när Malmö förstod att ”tolka” planen rätt och sedan peka med hela handen blev esplanaden som den var tänkt.  Förutom att cykla här, flanerar vi, fikar, gungar med ungarna, vänder näsan mot den första vårsolen och en dag som denna traskar vi i de mjuka höstlöven. 

Redan 1914 hade den slutliga planen (1872), framställd av Georg Gustafsson, tagit form ordentligt och tittar man noga på Ragnar Küllers bild nedan från samma år ser man utsiktstornet på Baltiska utställningen. Det här blev en ”dåochnuare” lika spikrak som esplanaden!

Foto Atelier Jonn/Ida Ekelund Kulturen Lund

… men sjömansdressen består. 

Barn, både flickor och pojkar, kläddes ofta i sjömansdress inför fotografering hos ateljéfotografen vid tiden kring förra sekelskiftet och framåt. Även på gamla stadsbilder och i hemmiljö är små sjömän/kvinnor vanligt förekommande. Det är lite förvånande att även flickor blev sjömansklädda eftersom det inte fanns kvinnor på sjön vid tiden kring förra sekelskiftet, mer än möjligen som kökspersonal, uppasserskor eller liknande. Kvinnor blev heller inte registrerade hos sjömanshusen förrän 1934, men fanns däremot med i sjömansrullor för respektive fartyg. Varför just sjömansdressen blev mode och varför modet fortfarande består kan man ju fundera över. Nedan ett bildexempel på detta från Little Fairies i Stockholm barnkollektion för sommaren 2017. De internationella modehusen kommer ständigt med nya variationer på sjömanstemat, men nu har sjömansflickan blivit vanligare än sjömansgossen. 

Eftersom jag säkerligen inte är ensam om denna fundering har jag sökt runt på nätet och fastnade för en artikel i Ny Teknik om just Sjömanskostymen skriven av Kaianders Sempler. Sempler har ingen teori om varför man klädde flickor i sjömanskläder, men har däremot en teori om varför dressen blev- och fortfarande är så populär. Artikeln är visserligen daterad år 2000, men jag hittar ingen senare, bättre eller roligare förklaring och bifogar för enkelhetens skull hela artikeln här: Sjömanskostymen.

Bilden överst, daterad 1925, är ett av de många fotografier som hittades under golvet vid en renovering av Ida Ekelunds ateljé/vindsvåning i Lund 2012.

Nu är den här igen, den där dagen när allt man lovade före tolvslaget kvällen innan ska börja infrias. 

Själv väntar jag nog tills i morgon, det måste vara bättre att börja på en måndag …

; )

Foto ur Medicinhistoriska sällskapets arkiv.

… och pepparkaka med gorgonzola på Fersens väg. Hemåt i sena juldagskvällen passerar jag denna port vid Fersens väg, kikar in genom fönstret och en juldag på 60-talet infinner sig. Jag minns så väl paraplyernas ledmotiv och längtar plötsligt efter pepparkaka med ost som smakar lika himmelskt gott som den gjorde efter filmen i ett kök i det här huset. Minns också att jag ringde hem och frågade om jag fick stanna en timme till och ta sista spårvagnen till Limhamn. Det fick jag inte … Veckan efter filmen rörde jag mig som Catherine Deneuve, satte upp håret som hon gjorde och jag vete i sjutton om jag inte talade med en fransk brytning också. Mor och far undrade vad som tagit åt tösen och så pepparkakor med ost … ?

Såg filmen igen för några år sedan, men förstod inte riktigt att filmen då kunnat fascinera mig så och somnade efter halva filmen. Det var väl något märkligt med 60-talet eller var jag så annorlunda då? Troligen det senare! ; ) Trots att jag i dag anser filmen (sin guldpalm till trots) som rätt kass skulle jag bli besviken om det ljuva minnet kring Paraplyerna i Cherbourg med musik av Henry Legrand, pepparkaka med ost och språngmarsch till spårvagnen skulle utebli, när jag i jultid passerar den här porten med den vackra entrén vid Fersens väg.