… i barndomens jular berättar nedan en av ättlingarna till ”Larssons i tornet” i Limhamn:

Med tanke på min pappas företag fanns det alltid inför julen ett extra stresspåslag. Min pappa var grosshandlare och levererade varor till detaljhandeln. Veckorna innan jul fanns alltid en oro över om leveranserna av julapelsiner, dadlar, nötter, fikon russin, risgryn, senap och liknande varor skulle komma fram i tid. Pappa ringde till speditionsfirman vid Luciatid för att förvissa sig om när båtarna kom in, med det var svårt att få ett exakt datum. Vad jag minns kom ändå alltid varorna i någorlunda god tid till Frihamnen i Malmö, men sedan skulle de ju packas upp och levereras till butikerna/kunderna. Fem kilo hit och tio kilo dit … När jag uppnått en viss ålder fick jag hjälpa till med att klippa av metallbanden runt apelsinlådorna och var det extra stressigt kallades också min morfar in. Morfar pausade sällan i arbetet mer än varje gång han tog en pris snus. Vi hade det gemytligt morfar och jag och jag kände mig vid dessa tillfällen med honom så vuxen.

Med tanke på att pappas släkt alltid firade jul hemma hos oss hade även mamma det rätt tufft för det fick ju inte saknas något på julbordet. Pappa hade fyra systrar, en svåger, sin faster Matilda och så egna familjen och alla ville se sina ’måsten’ på julbordet … Nu förstår jag inte hur mamma ensam fick ihop det hela, men det fick hon. Svågern, farbror Sixten, var vår familjs motsvarighet till Fanny och Alexanders farbror Carl. Precis som Carl var Sixten i barnaögon en favorit som hittade på mycket bus, men till skillnad från Carl var Sixten inte kolerisk och elak mot sin fru. Sixten tyckte liksom Carl också om ett, två och eller helst tre järn till julmaten. ’En i vart ben och så måste magen ha en och det hjälper mot min reumatism’. Pappas faster Matilda, pensionerad folkskollärarinna och strängt religiös, som var i det närmaste döv kontrade alltid Sixtens ’reumatism’ med ”sa han alkoholism?” Det där hörde aldrig Sixten utan tog upp ett annat ämne och min bror och jag väntade med spänning på att han skulle ta upp frågan om vi ville följa med till Heimers järn på Lilla torg en dag och köpa nyårsraketer. Förr eller senare kom alltid frågan och vi var inte nödbedda.

Juldagsmorgon fanns mina föräldrar alltid plats på julotta i Skanörs kyrka och medverkade i efterföljande julfrukost. Jag tror att de båda senare på dagen var tvungna att sova middag en stund på dagen för på kvällen var det julkalas igen, denna gång för mammas släktingar och familjens vänner och det bjöds på dopp i grytan med tillbehör. Som ni förstår saknades inte julgotter i form av apelsiner, dadlar, fikon och nötter. Tror nog att det fanns mandelmassenassar också, men de anlände nog inte via Frihamnen. Efter jul, i mellandagarna, blev det som utlovat inköp av rediga nyårssmällare tillsammans med farbror Sixten, men den historien berättar jag kanske en annan gång.

Med dessa minnen från min barndoms jular önskar jag andra Malmöblicksläsare en glad och stämningsfull jul!

Limhamn den 23 december 2021.
Torgil Larsson

… kom och berätta för oss!

Absolut till er tjänst! Jag skall försöka att sätta lite ’kläder’ på fotona från Hotell Tunnel-tiden!

Året var 1953. Jag jobbade som springpåg i Påhlssons speceriaffär på Östra Förstadsgatan i Malmö. Ett eftermiddagsjobb för 16 kronor i veckan inklusive lördagar. Två av mina systrar jobbade på Hippodromen och tyckte att den miljön skulle kunna passa en ung Alf Wendel, dock inte på Hipp, men väl på något välrenommerat hotell. Sagt och gjort! Jag stegade in på hotell Tunneln och fick prata med en viss fröken Sylvan och framförde mitt ärende. Efter ett långt övervägande och överläggning med direktör Ivar Smith kom jag igenom nålsögat. Anledningen till deras överläggning var att jag var så väldigt liten, här gällde det att bära väskor, putsa skor, öppna dörrar och passa upp gästerna så att dom blev nöjda. Jag var helt plötsligt i hotell- och restaurant-branschen som piccolo.

Första dagen gick åt att bli introducerad bland alla medarbetarna och bekantad med lokalerna. Andra dagen skulle jag få min uniform. Det var två sömmerskor i tjugoårsåldern som skulle passa till den på mig, Fråga om jag var generad … Fy fan, men det fick gå. Skall sanningen fram så kanske man hade gått med på samma behandling så här 65 år efteråt. Det fanns ytterligare två piccolos och vi gick skiftgång mellan 8.00 och 22.00.

Så bar det iväg !! Det bars väskor, putsades skor, schasades, hämtades smörgåsar på Milstolpen och kakor på Residens, allt för att tillfredsställa gästerna, och fy vad det lönade sig, speciellt för den där lille knatten. Med snabba ben och lite sug i blicken så kunde det hända att fickan innehöll tjugo – trettio kronor i dricks när det var tid att bege sig hem.

Vid ett tillfälle hade jag turen att träffa Turkiska landslaget i brottning och det skulle fotograferas förstås, av Skånska Dagbladet. Det ordades om vem av oss piccolos som skulle få den äran. Då kom Direktören Smith precis förbi, ’det skall den lille’, sa han, och så blev det.

Detta var nog den lyckligaste, gladaste och mest harmoniska tiden i mitt liv. Jag cyklade till Hotell Tunneln varje dag oavsett om det var vardag eller söcken och visslade eller sjöng på en melodisnutt av senaste sort.

Det här väcker tusentals nostalgiska tankar i ett gammalt gubbhuvud om tiden när man visste hur allt skulle gå till och vara:

De lördagar och söndagar jag var ledig klädde jag upp mig i kostym och vit skjorta, doftade gott och styrde sen kosan till Brändan eller Amiralen för att försöka impa på någon grann och sympatisk tös. Kostymen bestod av svarta byxor med bolerobälte och byxben insydda till 34 cm och till detta satt en röd kavaj med schalkrage och vit näsduk i bröstfickan. Skorna var likaledes röda och svarta med knappar i sidan. Det var väl kanske alltid någon som fastnade i garnen hos han den lille med knappar på skorna.

Alf Wendel
Inläggsförfattare

Foton: ©Alf Wendel

Ett tankfartyg i Malmö hamn omkring 1960 var min beskrivning av fartyget ovan i bildgalleriet, men nu vet jag bättre och det tack vare  Ulf Persson i Helsingborg. Ulf berättar att detta är N/S Savannah på besök i Malmö hamn 1964 och berättar vidare så här:

Bygget av N/S Savannah var på initiativ av Dwight Eisenhower som promotion för fredligt bruk av atomenergi. I ett uttalande från Eisenhoweradministrationen till Kongressen ’söker’ Presidenten inte någon avkastning på detta fartyg, endast goodwill till människor överallt … Inte heller kommer fartyget att belastas att bevisa sig kommersiellt gångbar genom varor uteslutande.

Savannah sjösattes i juli 1959. Hon kostade $46,9 miljoner, varav $ 28,3 miljoner var reaktorn. Jag tycker att hon har snygga linjer och lämpar sig för sitt uppdrag; som uppvisning och ambassadör för fredlig användning av en då nyuppfunnen teknik som knappt femton år tidigare hade visat sin förödande kraft i 2:a världskrigets slutskede – atombomben.

 Hittade också en bild på nätet av kartongen till modellen som jag byggde.

 Tack Ulf för att du delade mig dig av din kunskap om N/S Savannah!
Hoppas att du håller utkik i fortsättningen för fler fartygsbilder signerade Gunnar Sixtensson lär nog lägga till i bildgalleriet. 

 … en liten berättelse kring ett vykort i byrålådan.

Det kom ett vykort från Amerika med Malmömotiv till Fågelbacksgatan 34 a i Malmö, stämplat i Teaneck.N.J. den 25 juli 1949.

Det var endast ett par rader från Ebba & Hilma  som ville tala om att de kommit lyckligt hem  efter besöket i Sverige! De skulle skriva mer sedan.

Midsommarafton 1949 landade Ebba och Hilma, döttrarna till min morfars lillebror, timmermannen Johan Edvard Olsson, på Bulltofta och möttes där av tjocka släkten. En månad varade deras besök i Sverige, det gamla landet de hört så mycket om och vars språk de både talade och skrev! De var vid denna tid två kvinnor i sina bästa år, Hilma 43 och  Ebba 40.

Hilma och Ebba

Hela släkten var engagerad i att göra deras vistelse så trevlig som möjligt, med bl. a.  en tur till Göteborg och Oslo och som här nedan en tur till Köpenhamn och en  middag på Bjerreds Saltsjöbad.

Med släkten på Bjerreds Saltsjöbad. Den lilla flickan till höger hör inte till sällskapet, hon ville bara vara med ändå – och det är klart hon fick!

Dags för hemfärd.

Bye, bye!

Att det var en stor och positiv upplevelse för dem att träffa sin fars svenska släkt berättar breven som följde på vykortet, alltid skrivna av Hilma, men undertecknade Ebba & Hilma. Det låter faktiskt bättre än tvärtom!

Deras historia vet jag inte mycket om, mer än att de båda bodde tillsammans på 410 Miller Avenue i Englewood, N.J. på andra sidan Hudsonfloden, nordväst om New York, adressen på deras brev. Jag har idag inte någon att fråga om vad dessa glada och positiva ”flickor”, (de kallade sig så), från Amerika sysslade med. Kanske var de lärarinnor? En del av innehållet i breven kan tyda på det. Själv var jag bara 2 år när de kom hit, och kommer naturligtvis inte ihåg något av besöket, men minnet av deras vistelse har levt vidare genom bilder, berättelser jag hört och breven de skickade. Det sista brevet jag har är från februari 1954. Ett kondoleansbrev med anledning av att min morfar, deras farbror, hastigt avlidit. Om någon kontakt mellan dem och släkten i Sverige förekommit efter det året, vet jag inte. När man inte har någon att fråga och inget vet, får man försöka ta reda på det på annat sätt! Genom Family Search, mormonernas databas, hittade jag uppgifter om deras födelse och död. Föräldrarnas bröllopsdatum gick också att hitta. Båda flickorna föddes i Boston. Hilma 11/12 1906 och Ebba 30/8 1909.På äldre dagar lämnade de New Jersey och flyttade till Lee i Florida. Hilma dog där i maj 1985, 79 år gammal. Ebba fick precis uppleva millennieskiftet 2000 och blev 91 år.

Jag hoppas och tror de hade ett rikt och trevligt liv, de glada ”flickorna” från Amerika , som satte spår i sin svenska släkt, långt efter sitt besök 1949! Deras far, Johan Edvard, lämnade Sverige för gott  år 1903, 24 år gammal. Han föddes i Kv Gamen intill Lugnet i Malmö 2/7 1879 , som 3:dje barn till timmermannen Per Olsson och Kersti Mauritzson. Johans yrke blev också timmermannens. Uppväxten i det fattiga Lugnet gjorde säkert att Johan lockades till att söka lyckan i Amerika. Han hade en vän som redan etablerat sig där, så 1903 tog han steget över Atlanten och kom aldrig mer tillbaka. Istället var det hans döttrar som gjorde den resan. Via Köpenhamn reste han till Liverpool och gick där ombord på fartyget Celtic, som anlände till New York och Ellis Island den 24 april.

Johan började det nya livet med att droppa ett s i Olsson och byta förnamn till Eddie. Ett namn som säkert klingade lite mer amerikanskt! Han slog sig ner i Boston och arbetade som snickare. Redan efter 2 år bildade han familj och den 30 januari 1905 gifte han sig med svenska Maria Sture, dotter till John Sture och Bengta Johnson. Det svenska språket  glömde de tydligen aldrig eftersom de överfört det till sina barn. Hur hans liv gestaltade sig där är inget jag vet något om. Det får bli en senare historia att ta reda på. Detta inlägg  handlade om hans och Marias döttrar Ebba & Hilma.
Samtliga foton utom vykortet är tagna av Gunnar Sixtensson.

Malmö den 20 mars 2015.
Karin Sixtensson
Inläggsförfattare

Midsommar var en stor helg. Jag och min familj firade midsommar hos mormor och morfar. Det var knytkalas och alla tog något med sig. Mormor och morfar stod för nypotatis, grönsaker och jordgubbar. Var och en tog med sig de starkvaror de ville ha.

Vi brukade börja på förmiddagen med att klä majstången. Det var en rejäl stång, en uttjänt flaggstång som syntes långväga. Det gick åt många blommor och björkkvistar, men vi var många om det så det gick ganska raskt ändå. Så småningom var det klart och majstången restes och då hade redan många gäster redan anlänt. Vi kunde vara 30 – 40 personer.

Det dukades långbord på gården. Var vädret otjänligt spändes en presenning upp över borden. Alla lät sig väl smaka och det var en uppsluppen och trevlig stämning. Vi sjöng och ackompanjerades av någon med gitarr eller mandolin. Några av oss barnbarn hade övat in en sketch som vi framförde med mer eller mindre gott resultat.

Efter måltiden började dansen. På eftermiddagen var det ringlekar för barnen som avslutades med långdans genom Bunkeflos gator. I täten fanns alltid morfar. Senare började dansen för ungdomar och de lite äldre. Alltfler människor hittade dit, grannar och sommarstugeägare som ville ta sig en svängom. Även kärleken spirade bland ungdomarna och vi som var yngre spionerade på de som var lite äldre.

Festen fortsatte hela natten. De barn som inte orkade mer, tog medhavd filt och kudde och letade upp en vrå inne i huset och sov tills det var dags att cykla hem igen. Hemfärden brukade ske när det ljusnade vid tretiden på morgonen. Än i dag minns jag den underbara sommarmorgonen när det var lite fuktigt i luften och låg dimma bredde ut sig över ängarna. Luften ljöd av nymornade fåglars sång och i synnerhet minns jag tofsvipans pipande.

Inga Larsson
Inläggsförfattare

I mitt förra inlägg  ”Så bodde jag”, stannade jag i köket, vid radion, men nu minns jag vidare:

På byrån stod radion. Vi lyssnade på många olika program. Nyheterna var viktiga, i synnerhet under krigsåren. Sportreferat inte att förglömma. Barnens brevlåda var populärt och även det lilla utbud av musik som spelades. Barnens brevlåda missade jag aldrig. Det var Sven Jerring ”farbror Sven” som var programledare. Man kunde skriva brev dit som, om man hade tur, blev upplästa. Det var också barn som medverkande i studion och sjöng eller gav prov på andra talanger. En gång skrev jag också brev till farbror Sven. Jag hade tur! Mitt brev blev uppläst! Senare kom Lennart Hyland som nästan hela Sverige lyssnade på. Det var ett stort lördagsnöje.

Rummets möbler var många. Idag förstår jag inte hur de fick plats. Ett matrumsbord med fyra stolar, ett linneskåp, en chiffonjé, en bäddsoffa, två fåtöljer samt ett mindre bord fullbordade möblemanget.

I bäddsoffan sov lillasyster Laila och jag och i kökssoffan mor och far. Många år senare gjorde far om klädkammaren till ett litet krypin till Laila och jag fick husera själv i rummet. När Laila flyttat in i sitt krypin snickrade far ihop en bokhylla till mig som hängdes upp på rummet. Jag blev så glad för denna och satte upp mina böcker och de få prydnadssaker jag hade. Jag flyttade om på bokhyllan om och om igen och kände mig stolt att få ha en egen bokhylla.
Innan man kom in i köket fanns en mindre farstu, som vi delade med farmor och farfar. När vi gick hemifrån hängde vi nyckeln på en spik bakom ytterdörren. Det var mycket ovanligt med inbrott.

Vi bodde trångt men det var vanligt bland enkelt folk att bo på detta sätt. Som barn tyckte man inte att det var konstigt, men mor tyckte att det var svårarbetat och bökigt. Tänk när vi hade gäster! Det kunde vara 15 – 20 personer när det var kalas och vid större fester ännu fler. Men hemmet var trivsamt och alla kände sig välkomna. Gästfrihet gällde! Alla som kom blev bjudna på, om inget annat, kaffe med Limhamnsbakelser. Dessa ”bakelser” bestod av skorpor med smör, men det fanns nästan alltid hembakta kakor.

Inga Larsson
Inläggsförfattare