Med hjälp av Hjamar Gullberg-sällskapets utflykt, idag den 20 september, kunde jag till och med träda in i det vita huset på Bökebergsslätt, huset som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Anders Rantén med hustru som numera bebor det vita huset guidade på ett fantastiskt sätt sällskapet  runt i huset och i omgivningarna.  Det var en upplevelse och tänk att jag fick se vad de, Greta Thott och Hjalmar Gullberg, såg. Nu förstår jag vilken förlust som beskrivs med orden –  det stod i brevet från det vita huset …

Tidigare inlägg om Hjalmar Gullberg, Greta Thott och det vita huset hittar du under kategorin Hjalmar Gullberg.

Hjalmar Gullberg-sällskapet bildades sommaren 1998 – hundra år efter Hjalmar Gullbergs födelse. Sällskapet ser som sin uppgift att främja intresset för Hjalmar Gullbergs diktning och verkar främst genom att arrangera program kring skalden. Sällskapet ger också ut en skriftserie med texter av och om Hjalmar Gullberg. Mer om sällskapet finns att läsa på hemsidan Hjalmar Gullberg.se

… det vita huset!
Tyst, nästan sovande och ruvande på så mycken historia.
Äntligen fick jag se det!
En känsla så svår att beskriva,
lite som att höra musik och leta efter orden …
Med rädsla för att förtrollningen ska brytas går jag inte närmare just nu.

Tidigare inlägg om det vita huset hittar du här:
Det stod i brevet från det vita huset

Foto: Karin Sixtensson

Hjalmar Gullbergs trolovade Greta Thott var änka efter greve Stig Thott på Skabersjö som omkom i en flygolycka 1947. Till den thottska släktens domäner hörde Bökeberg, en vit herrgårdsliknade byggnad inbäddad i lummig lövskog på sluttningen ner mot Yddingesjön och denna blev Greta Thotts änkesäte. Här vistades paret Gullberg-Thott från vår till höst från 50-talet och under de tio år de fick tillsammans. I sin sista diktsamling skrev Gullberg om sjön, skogen och det vita huset som jag ännu inte har besökt. Varje gång jag befinner mig i närheten av Bökeberg dyker texten det stod i brevet … upp i mitt huvud, men jag har fortfarande inte kommit närmare än ”i närheten”. Men i år ska jag besöka Bökeberg och hoppas då att få en glimt av det som inte nämndes i brevet …

Det stod i brevet från det vita huset
om skogen ingenting och fågelsträcken
och ingenting om dagrarna och ljuset
och sjön med svanen som heraldiskt tecken.
Som dolde brevet från det vita huset.

att allt var inte som det borde vara.
Vår rapportör är ingen dam som snålar
på ord när hon skall skildra och förklara,
men den detalj som tydligast hon målar
är negativ, det uteblivna bara

att inga rådjur visar sig bland snåren …
Här i mitt sjukrum är det annorlunda.
Du kommer och med dig i korridoren
vår skog och jag behöver endast blunda
för att se rådjur visa sig bland snåren.

Var du är hos mig är det vita huset
som var ditt hem och blev i solnedgången,
innan jag låg med ansiktet i gruset,
mitt hem och några somrars hem för sången
till dig och skogen och det vita huset.
Ur Ögon, läppar 1959

Hjalmar Gullberg som 1958 drabbades av en obotlig och framskridande muskelsjukdom gav i Ögon, läppar för sista gången ord åt det skånska landskapet vid Bökeberg.

Jag har funderat över vem som egentligen skrev brevet och i Greta Thotts bok, Många ansikten – Minnen berättade för Kerstin Matz, fick jag svaret. Sommaren 1959 bodde Gretas mamma och syster på Bökeberg och det var systerns rapport från Bökeberg som ligger till grund för dikten.

Bloggens Gullberginlägg kommer, som ni märker, inte i någon kronologisk ordning och har inte inletts med en redogörelse för Hjalmars Gullbergs start i livet, den start som ständigt återkommer i hans diktning. Jag låter det komma som det kommer och idag blev det tankar kring brevet från det vita huset.

I mitt förra inlägg om Hjalmar Gullberg beskrev jag mitt första möte med hans diktning. Jag var då tretton eller fjorton år, men det dröjde säkert tio år till nästa möte och det var då jag läste Mistlurens ton och upplevde ett slags igenkännande. Tonen från mistluren fanns kvar inom mig och jag minns att jag oroat frågade om var det upprepade, entoniga ljudet i natten kom ifrån. Jag fick till svar att det fartygen på Öresund som genom tonen skyddade sig från kollisioner i dimman. Jag fick en inre bild av sundet, dimman och fartygen och somnade tryggt till tonen som sedan förblivit synonym med trygghet och hemma.

I Hjalmar Gullbergs ungdomspoesi från sent 1910-tal finns ständigt mistluren på sundet som en grundton i Malmös melodi, men dikten tillkom först fyrtio år senare. Den är daterad på Södersjukhuset i Stockholm, den 5 maj 1959. Mistlurens ton ingår i Gullbergs sista diktsamling Ögon, läppar som utkom på hösten samma år.

Mistlurens ton har följt mig genom livet.
Hur jag än byter ort och armbandsur
når dimman mig och jag ser tecknet skrivet:
mistlurens ton var stadens signatur.

När hästspårvagnen tystnat och fabriken
var stängd (jag var liten och seklet ungt)
fortsatte och förstärktes havsmusiken
entonigt och blev nattens orgelpunkt.

Kassandrarop, ett värn mot undergången
för skepp, som sökte hamn och for:
O självupprepning, underlag för sången!
Mistlurens ton ur dimman där jag bor …

… var inte planerat. Det var en sommardag, jag var nog tretton eller kanske fjorton, och boken jag läste handlade om rätt värdsliga ting. Vad minns jag inte, däremot minns jag att det fanns tecknade äpplen på bokens pärmar. Märkliga saker man minns … På mittuppslaget fanns två dikter, Karin Boyes Ja, visst gör det ont och så Gullbergs Till en näktergal i Malmö. Karin Boyes dikt var ju lätt för en fjortonåring att ta till sig, men näktergalen, sångaren som vägrade att bli sedd, blev en utmaning. De sökte fånga dig och står besvikna: på villospår blev jägarskaran ledd. Jag skrev ner dikten med hjälp av hemmets reseskrivmaskin som hade tröga tangenter. Det blev fel, det suddades och pappret skrynklades, men jag sparade det ändå och glömde sedan bort alltihop. Trodde jag …

Dig vill jag intill döden efterlikna,
o sångare som vägrar att bli sedd!
De sökte fånga dig och står besvikna:
på villospår blev jägarskaran ledd.
Dig känner ingen – ingen utom träden
har sett om du är vacker eller ful.
Snart hörs i toppen trastens sommarkväden
– då tiger du som sjöng i låga skjul.

Del av Till en näktergal i Malmö  ur diktsamlingen Fem kornbröd och två fiskar (1942)

Mitt tidigare inlägg näktergalssång i september förde mig naturligtvis osökt in på Hjalmar Gullberg – en son av sin stad.

Födelsebygdens tonfall, säger den vise La Rochefoucauld, dröjer sig kvar i vårt sinne och vårt hjärta likväl som i vårt språk. Att tonfallet från Malmö med envis efterhängsenhet dröjer sig kvar i hans läte var gång han öppnar munnen, får åtminstone den veta som från Södra Förstadsgatan  går ut i världen. Många är de sköntalande uppsvenskar med tungspets- r som för håns skull ska härma hans fula diftonger och hans skånska skorrande.

Så inledde Hjalmar Gullberg en minnesuppsats om sin hemstad i ett bildverk om Malmö. Texten skrevs 30 år efter det att han lämnat Södra Förstadsgatan i sin födelse – och hemstad. Han flyttade från Malmö till ett studentrum i Lund. Som student, litteraturforskare, kulturskribent, översättare och författare bodde han cirka 15 år i Lund. År 1936  utnämndes han till radioteaterchef och flyttade till Stockholm. Han var också knuten till Dramaten och ledamot av Svenska Akademien där han efterträdde Selma Lagerlöf på stol nummer 7. Hjalmar Gullberg stannade i Stockholm livet ut, men tillbringade många somrar tillsammans med sin käresta, Greta Thott, i det vita huset på Bökebergsslätt.

När Stockholmarna med en blandning av avund och förakt satte namn på hans andliga och geografiska härstamning, blev det lundensisk eller lundensare och Malmö suddades många gånger ut i den officiella bilden av honom. Men tonfallet från Malmö dröjde sig kvar i hans sätt att tala och återkomsterna till Malmö blev många, i både liv och diktning.

På ett ateljéfoto av Hjalmar Gullberg med den kände Malmöfotografen Otto Ohms namn finns i ena hörnet platsen angiven. Hjalmar Gullberg gav fotografiet sin tolkning i några strofer 1958:

Än lever fotografen Otto Ohm
som här skrev dagens krönika i svart
och vitt.  Och lever här gör det idiom

som röjde med sin bredd mitt ursprung vart
jag kom i landet, bildens underskrift.
Hur lång jag går från mängden och apart,

skrev från begynnelsen ett klumpigt stift
födelseortens namn på mitt porträtt:
Hemlängtan värker som ett långsamt gift …

Jo, ”rytmen” är korrekt, men den ska nog läsas några gånger …

Malmöblickar utan Hjalmar Gullberg är för mig otänkbar, men stadens son avhandlas inte i några få blogginlägg, så därför ännu en kategori – Hjalmar Gullberg.

I morgon, den 23 september, är det 70 år sedan Malmö Stadsteater invigdes och Hjalmar Gullberg läste prologen … denna stad som helst vill tala prosa, är älskad högt av vårens näktergal.