Kategoriarkiv: Laget i mitt hjärta

Folkets röst: Se glittret i barnens ögon!

Lämna ett svar

Vi får inte svika

Malmö FF – Djurgårdens IF –  2 – 2!
Swedbank Stadion, Måndag 21/4 kl 17:30

Det glittrar i ögonen på de små barnen som följer med på matchen. Storögda ser de sig omkring på allt som händer på läktaren och nere på planen innan matchen kommit igång. På vägen till stadion med handen tryggt i mamma eller pappas hand, alternativt valpigt skuttiga nu på väg mot något stort och spännande.

Här är de; kulturbärarna. De som en dag kanske kommer att finnas på ståplats tillsammans med tusentals andra. Små själar med födelseår som 04, 05, 06, 07. Årtal som för många av oss andra känns som förra veckan och inte allt för långt tillbaka. Småkillar och småtjejer i himmelsblå halsdukar och tröjor. Kanske mer förväntansfulla inför möjligheten till en eftermiddag med korv och kexchoklad än uppspelsfaser och frisparksvarianter.

Några av deras jämnåriga har dessutom fått spela lite för-fotboll nere på planen inför den tillströmmande publiken. Av dem är det alltid ett par tre som fastnar i fascinationen och upplevelsen av att vara där. På gräset. Framför publiken. Glömmer tid och rum. Glömmer framförallt spela fotboll. Döva inför lagkompisar och tränare. När deras match är slut och det är dags att lämna planen får de liksom de stora spelarna ställa sig framför ståplatsläktaren och ta emot en uppskattande och rungande applåd. Storögda då med. Fnittriga av en överväldigande känsla.

Vad som föregår i huvudet då på en liten fotbollskille eller tjej i det ögonblicket är svårt att greppa. Själv gissar jag att känslan är att
– ”Det här vill jag uppleva igen.Om och om igen.” Och så blir det kanske också?

Matchen kommer igång och nu är det återigen dags för storögda blickar. Den här gången mot de vuxna i publiken. Dem barnen tillhör, men också de runtomkring. Förundran över kommentarer, rop, reaktioner åt olika håll. Engagemang och förhoppningsvis det kollektiva vrålet när Malmö FF gör sina mål. Då barnen på en sekund blir omgivna av en skog av vuxna som nu har ställt sig upp i glädjen över lagets bedrift. De små tränger sig emellan byxben och kjolar lagom för att hinna se laget ställa upp för avspark igen. Mål. M-å-å-å-l. Bästa läget. Då alla är som allra gladast och mår som bäst. DEN känslan vill jag uppleva igen.

Halvtid och efterlängtad korv, dricka och godispåse. Aldrig har väl en varm korv smakat så bra som på match. På stadion. En sanning för både vuxna och små. Igen storögd betraktelse av pausens alla ritualer. Ivriga konversationer, kaffespill, senapskladd och engagerat gestikulerande vuxna. Kultur det med. Skratt och varma röster.

Så är det slutsignal. På de bästa av dagar har Malmö FF vunnit och barnens blickar går mot spelarna som radat upp sig framför klacken vars stöd de nu ger tack till. Det uppskattande samspelet mellan lag och ståplats är en stark känsla att ta med sig hem. Nittio minuters sportkultur som sätter spår på alla sätt möjliga. Glada och en smula utmattade virvlar de små ut tillsammans med familj eller de vuxna som klokt tagit med dem.

Nu är det dags för tusen frågor och funderingar på bussen och i bilen hem:

– Vad heter han med långt hår?

– Varför springer domaren så konstigt?

– Vad sjunger dom egentligen?

– Varför verkade det andra lagets hejare så arga?

Allt sammantaget ett bevis på att upplevelsen var total, intrycksfull och mäktig. Något att vilja uppleva igen.
Hela livet.

/Sven Lundkvist Fotbollspappa och MFF-supporter sedan barnsben

Folkets röst är en sida i Matchprogrammet Avspark där vem som helst får göra sin röst hörd via text. Om du är intresserad av att skriva skickar du ett mail till martin.ostling@mff.se

Malmö FF – Djurgårdens IF
Måndag 21/4 klockan 17.30
Swedbank Stadion

Jag går omkring i mitt Pompeji utav ruiner …

3 svar

I mitt Pompeij utav ruiner ...

Det är lite så det känns efter dagens händelser kring den allsvenska fotbollen och dödsfallet i Helsingborg. Det kommer att pratas länge och mycket kring detta, men min förhoppning är att det ska bli något gjort också. Förutom den förfärliga tragedi det innebär för den nu avlidne mannens familj, är det även ett slag mitt i ansiktet på alla oss  som hejar på våra lag. Vi följer dem på och utanför arenorna, gläds åt vinster och deppar vid förluster. Vi vinner och förlorar tillsammans, men utan våld!

Kärleken till mitt lag grundlades nog utan att jag ens tänkte på det, var inte ens på matcherna. Det var inte särskilt vanligt att småtjejer gick på fotboll under tidigt 60-tal, men jag minns allt runt omkring … Varma sommarsöndagar då söndagsmiddagen fick serveras vid annan tid än vanligt för att  far, bror och andra manliga släktingar eller vänner skulle cykla till Malmö Stadion för att heja på ”di blåe”. Det var inte vid varje hemmamatch, men när det var, var det en speciell stämning. Det kunde väl morras lite över en och annan förlust, men det sköljdes ner med eftermiddagskaffet. Kan överhuvudtaget inte minnas att jag hörde talas om supporterbråk eller stora polisinsatser och jag har därför funderat lite över om jag sysslar med ren nostalgi, men den forskning som finns stöder faktiskt mina minnen. Tiden från andra världskriget och fram till och med 70-talet var den lugnaste fotbollstiden i Sverige i detta avseende. Då ställer man sig klart frågan – varför har det blivit så här? Finns nog många stenar att lyfta på, men det är dags att göra detta nu, men utan att alla icke våldsbenägna fotbollsentusiaster, som är i absolut majoritet, skall bli straffade. Vi ger aldrig upp – det är vi som ska fylla Stadion!

Bild Per Erik Gustavsson