… vill komma till tals denna midsommar 2023 och av dem kan man förstå att det i slutet av 1800-talet fanns betydligt fler majstänger på gårdarna i Malmö än vad det gör idag. Firandet verkar också ha pågått längre, i vissa fall ”åtta dagar i rad”. Att spela och dansa runt maj/midsommarstången verkar ha varit det viktigaste. Sill och potatis pratar ingen om för det var troligen vardagsmat för de flesta. Nedan en bild från ett midsommarfirande med samtliga hyresgäster på Hjorttackegatan. Bilden är av något senare datum (1902) än berättelserna, men det närmaste i bildväg jag kunde hitta.

”Majstänger hade de mycket på gårdarna. Vid Mariedal hade de mycket majstänger. Det var som en park därute. De brukade samla löv kvällen innan. De gick vanligtvis till den som hade trädgårdar och fick grenar av dem. Om de hade tid, kunde de klä majstången på förmiddagen. Annars samlades ungdomen på eftermiddagen, då de var fria. De gick från den ena gården till den andra och dansade. Där var spelemän. De kunde hålla på några kvällar efter midsommar.”
Cecilia Nilsson, född 1865 i Malmö

”Midsommarstänger hade de i gårdarna  i Malmö. Ungarna gick och drog in grönt. Familjerna och mannarna på gårdarna hjälptes åt att sätta upp majstängerna. De var som ett kors och hade kransar. De dansade åtta dagar i rad. De gick från gård till gård och sjöng och dansade. Någon spelade dragspel.”
Emma Bond, född år 1865 i Svedala

”På midsommarafton när vi gjort våra sysslor var vi ute och tittade på majstänger. Vi blev inte fria förrän vid tiotiden. Vi gick ut till Pildammarna. På vägen ut gick vi från den ena gården till den andra och dansade. Vid Pildammarna brukade tjänstefolket samlas. Vem som helst fick inte komma med. Vi skulle ha umgåtts. Var och en bjöd sina vänner. Där var poliser, tullmän och spårvägsmän.”
Lina Olsson, född år 1872 i Sölvesborg

”I min barndom hade vi majstång. Det var ingen bestämd plats den skulle resas på. När Folkets Hus kom, försvann det. Det var ungdomar som reste majstången. På natten var det dans och på midsommardagen också ibland.”
F.d. målare Holmstrand, född år 1885 i Limhamn

”För det mesta hade de en harmonika, eljest sjöng de. Det var särskilt mycket majstänger i Jerusalemsgatan. Vid Mariedal var det alltid stora majstänger. De fortsatte dansa tills det gröna blev visset. Då tog de ner stängerna. De dansade mest ringdanser. När de skulle ha spel, dansade de polka, vals och mazurka.”
Fritiof Olsson född 1866 i Malmö

Röster från förr är hämtade från ett etnologiskt forskningsarbete utfört på 1940-talet. Som en del av arbetet gav man sig helt enkelt ut och intervjuade Malmöbor som var födda på 1860-1880-talen. Detta arbete kom Sven Rosborn i kontakt med då han på 1970-talet läste folklivsforskning i Lund. Naturligtvis såg han den som oerhört intressant och lade sedan ut det elektroniskt så att alla skulle kunna ha glädje av det och utöka sin kunskap. Det tackar vi för!

Glad midsommar!

Södergatan i slutet av 1890-talet. Fotograf okänd.

På årets näst sista dag är några röster från förr tillbaka för att berätta lite om hur de upplevde nyår i Malmö på senare delen av 1800-talet.

Fröken Cecilia Olsson, född 1865 i Malmö berättar: Så kom ju nyår. De lagade så mycket julmat att det räckte till nyår också. Vi fick inte korv till vardags. Till nyår blev det detsamma som till jul, fisk och gröt. De började med vaknatt då. Inte i kyrkorna, men i de frireligiösa lokalerna. Någon gång gick vi, annars vakade vi hemma. Vi önskade varann gott nytt år. Många hade vin och drack vid midnatt. Vi hade saft, som vi brukade dricka, och fina kakor till. 

Muraren Fritiof Olsson född i 1866 i Malmö tillägger: Julafton, nyårsafton och midsommarafton slutade alla arbetet kl. 12.

Fröken Hilda Kockum, född i Husie 1862, som liksom Cecilia och Fritiof berättat i  bloggen tidigare  tar vid:  Till nyår var vi hos någon faster i Malmö. (Det var långt mellan Husie och Malmö dåförtiden.) Då var det samma mat som på julafton. Vi ungdomar vakade inte in det nya året. Vid hamnen hade de det mesta. Där sköt de. Där var illumination och litet festligt. Det var visst någon ombord. De släppte upp raketer. 
Vid sekelskiftet var det gudstjänst i S:t Petri. Den slutade klockan 12. Det var det ej annars.
Finare folk gjorde nyårsvisiter. Då fick man klenor och vin. Det var bara på nyårsdagen man fick det. Sedan fick man ingenting. Somliga gjorde nyårsvisiter ändå till trettondagen. Landshövdingen hade stor mottagning. De var de la Gardie som införde. Det var alla rådmän. ämbetsmän, prästerskap och damer som annars umgicks där. 
På rådhuset var det bal nyårsdagen. Det var magistraten. som ställde i ordning den. Den var inte subskriberad. Man måste ha förkläde med sig.

Röster från förr är hämtade från ett etnologiskt forskningsarbete utfört på 1940-talet. Som en del av arbetet gav man sig helt enkelt ut och intervjuade Malmöbor som var födda på 1860-1880-talen. Detta arbete kom Sven Rosborn i kontakt med då han på 70-talet läste folklivsforskning i Lund. Naturligtvis såg han arbetet som oerhört intressant och lade sedan ut det elektroniskt så att alla skulle kunna ha glädje av det och utöka sin kunskap. Tidigare röster hör du här: Röster från förr.

Fru Hilda Kockum med döttrarna Ida och Hilda i hemmet på Rosengård. Fotograf Otto Ohm

Hilda Kockum jr, (till höger i bild) född 1862 i Husie/Malmö, tar nu vid i berättandet om jul och julförberedelser förr i tiden:

Jul och julförberedelser på Rosengård

Rosengårds herrgård år 1912.

Först skulle gässen slaktas. Det var i slutet av november, början av december. 60 gäss var det högsta. Det behövdes till dynor. Släkten skulle ha. Vi sålde. Vi saltade och rökade. Vi hade gässen på Lindholmen. De skulle gödas med havre, korn och vatten. Av havre blir de feta, av korn köttiga. ’Havrevann, havrevann’, tyckte vi att gässen sade, då de snattrade. Söndagen innan de slaktades, skulle de bada i bäcken och svältas. De slaktades på måndag. En stack gässen precis över huvudet, mycket nätt, så att blodet kom ut. En skulle röra blodet. Det användes till blodkorv och svartsoppa. Sedan plockades de. Karlarna hjälpte till att plocka. Man satt runt ett stort kar. Dunet lades för sig. Sedan fick gässen hänga till dagen efter. Då piggades och sveddes de. Pigga dem skulle huset döttrar göra.Vi hade små knivar, som sprätteknivar. Vi köpte dem av en dalkulla en gång. En gång var vi uppe kl. 4 på morgonen för att pigga gäss. För att kunna gå på bal hos landshövdingen på kvällen. När de sveddes var så vackert. Vi hade bränneri på gården. Gässen sveddes inte i ren sprit. När vi slaktat var det gåsakalaser. Det var många i sta’n som inte själva hade gås utan fick. 

Vanligen slaktades två svin och en ko. Vi var rätt små när vi satt och tarmade fläsk. Min mamma var den första här, som hade köttkvarn. Förut stod drängarna med rivjärn och stötte köttet till korv. Jag minns det ej själv.

Lutfisk blötades 3 – 4 dagar i vatten, så i lut och i vatten igen. 

Baket var klenor, kokade i gåsflott, pepparkakor, grisar och stjärnor och några småkringlor. Vi hade kryddbröd, vörtbröd, vetebröd och randbröd. Randbröd var de olika sorternas bröd tillsammans, rågbröd i botten. Det blev randigt när man skar det. 

Det var tvätt och städning. Det skulle eldas i alla kakelugnar. Alla lampor skulle ställas i ordning. Det var en slags rovolja som pumpades upp. Det var förfärligt mycket arbete. Vi hade förfärligt mycket liggäster. 

Lille julafton (dagen före julafton) var det bara stök. Då brukade mor baka stora hjortar av pepparkaka. Hornen var förgyllda med bladguld, lite på nosen och litet på marken också. Det skulle väl ha varit bockar. När vi var konfirmerade, fick vi ingen hjort längre. Det var ju liksom begynnelsen till julen. Klockan 5 kom de första gästerna. Då skulle granen kläs. Vi hade en stor gran med gotter i, små röda äpplen, choklad, karameller, nötter. Det tog en förfärlig tid att klä granen. Det skulle sättas trådar i allting. 

Då husarerna blåste in julen satt de på rådhusbalkongen. Förr fanns inte balkongen. Människor promenerade nedanför mitt på dagen. En gång satt de vid statyn. Det väckte en sådan opposition, att nästa gång var det på balkongen igen. 

Vi läste aldrig evangelium på julafton. Det gjorde de flesta. 

Smörgåsbordet till middagen var inte så stort. Vi hade lutfisk och gröt. Vi hade mandel i gröten, flera mandlar. Man rimmade till gröten ’Denna mandel är köpt i en handel’ och så’nt strunt. ’Denna gröt är kokt i hö, nu dricker jag med denna mö’. Det var modernt ett tag där de kokte gröten att ställa den i en låda, så kokade den efter. Efter gröten var det gåsstek. (Man hade lutfisk till Mårten och all högtidsaftnar.) ? Sedan var det klenor, sylt och kaffe i salongen. 

När vi slutat middagen bars det ner en särskild korg med julklappar till tjänstefolket. Vi hade aldrig tjänstefolk med inne. Det hade en del. Men man har hört att de sedan sagt, att det var skönt, när de fick slippa de grevliga händelserna. I st’an fick också tjänstefolket julklappar. Alla statbarnen fick julklappar, choklad och kakor. Julklapparna kastades in. Vi hade rim på dem. Sedan hade vi gotter, te och sådant. 

De anställda på Rosengård med familjer år 1893.

Till frukosten på juldagen hade vi mycket mat, korv och allt det där. 

Otta var det inte här. Vi gick i högmässan som vanligt. 

Vi hade alltid lite extrafrämmande på juldagen. Till middagen hade vi massor av mat. Pappa gjorde bål, det var mest champagne och sodavatten. Vi barn bjöd omkring. Så drack de tvåmänning, en herre med en dam. 

’Julafton och julada’
har vi så gott som vi vill ha
men annandag jul
gömmer mor sitt sul
och säger, påga. 
gå ut och måga,
stå inte här och kåga.’ 

Så sade de på landet. 

Vi lekte nötter i hänne och frågade, hur många? Vi spelade filipin. Av lekar annars var det blindbock och mest blindbock. Det var mest på juldagen.

Fortsättning följer och då om nyår- och trettonhelg.

Tidigare röster hittar du här: Röster från förr.

Röster från förr är hämtade från ett etnologiskt forskningsarbete utfört på 1940-talet. Som en del av arbetet gav man sig helt enkelt ut och intervjuade Malmöbor som var födda på 1860-1880-talen. Detta arbete kom Sven Rosborn i kontakt med då han på 70-talet läste folklivsforskning i Lund. Naturligtvis såg han den som oerhört intressant och lade sedan ut det elektroniskt så att alla skulle kunna ha glädje av det och utöka sin kunskap.

… vill självklart komma till tals så här i jultider. Cecilia Ohlsson född 1865 och uppvuxen i Malmö berättar:

Julförberedelser och julfirande.

Allt skulle vara rent och pyntat till jul Man skull nästan vända upp och ner på allting. Man hade att göra i fjorton dagar före jul. Alla skärbrädor skulle skuras. Det var riktigt storstädning, Vi hade tvätt också.

Mor köpte ett stycke oxkött och saltade och ett lammslag och lagade lammkorv. Så hade hon kryddor, vad där skulle vara, rullade ihop köttet och band segelgarn om. Sedan lade hon det i ett kar och saltade. Där låg det några dagar, och sedan kokte hon det, lade korven i press. Hon hade den i ett stort lerkar, lade en skärbräda över och hade stryklod eller stenar till press. Det var mest på eftermiddagen hon la den i press, så att den fick ligga över natten, för den skulle bli flat. Mor lagade alltid litet sylta. Hon köpte köttigt fläsk. Hon la’ det i en liten duk, band om och lade press på. Där skulle vara kryddpeppar och vad det ska vara till sylta.

Kryddpeppar stötte vi alltid själva i en mortel av järn. Det brukade jag få göra. Mor blötade själv all lutfisk, Här var kvinnor också, som blötade, Fisken köpte hon t.ex. hos Körner. (Troligtvis Hjalmar Körners kolonialvaru- och diversehandel på Stortorget.) Det var en sort, som kallades rotskör. Den skulle först ligga tre dagar i vatten. Sedan tre dagar i lut. Man kunde luta med soda, men mor ville ha askelut. Hon kände de som hade kakelugnar och eldade med bokved och kunde så skaffa aska. Sedan skulle fisken ligga tre dagar i vatten igen, Det sista vattnet bytte hon så där var dag, 

De var mest fria till julafton. Ibland var de fria till middagen. Vid tre-tiden drack vi kaffe. Det var inte så mycket kakor som nu. Det var mest vetebröd. Sedan, när vi hade ugn, bakade mor själv. Vi brukade ha klenor. Dem kokte mor själv i vanligt isterflott.

Vi hade en liten julgran. Då hade man korgar av kulört papper. I den la’ man nötter, karameller eller mandlar. Så hade vi små röda äpplen. Mor köpte de minsta hon kunde få. Här var långa karameller med klippt papper. Ibland köpte vi, ibland klippte vi själva. Så hade vi ljus. Vi klädde granen på förmiddagen eller efter middagen.

Vid femtiden skulle vi ha smör och bröd. Vi skar av syltan (rödbetor till syltan) och det salta köttet. Det var fint och grovt bröd och tunnbröd. Det köpte vi på torget. Tunnbröden var runda, mjuka kakor. De skars i skivor. Så hade vi sursött bröd.

När vi hade ätit tog vi ut och diskade. Sedan skulle vi koka gröt, skala potatis och koka lutfisk. Det blev inte förrän vid 8-tiden, att vi åt det, fisk och senapssås, risengröt och mjölk. Vi hade ett senapslod och ett runt kar. Vi hjälptes åt, far och jag, till att mala senap. Vi hjälptes åt att diska, jag hjälpte mor. Så ville vi ha kaffe ovanpå och klenor till. 

Julklappar hade vi, när vi hade råd till det. För det mesta hade vi ju något. När jag fick några ören, jag kunde gå ärenden, sparade jag dem. Min bror och jag samlade ettöringar för att kunna ge mor ett par ljusstakar. Jag var en sex år, när vi gav mor dem. Vad min mor blev glad. (Om det var till jul eller födelsedag minns jag inte.)

Så skulle vi lägga oss, för vi skulle upp i julotta kl. 6 eller kl. 7 tror jag. För det mesta fick jag läsa predikan på eftermiddagen ur Luthers postilla. Far och mor satt och vilade medan de hörde på. Jag tyckte det var tråkigt och försökte läsa fort. Men då sa far: ’vänta litt, du kommer tids nock ut’. För det mesta skulle man vara stilla på juldagen. Då hade man färdig mat. Vi hade plockefisk. Vi stekte fisken på järnet, så hade vi gröt och kokade mjölken till.

På annandagen gick vi i kyrkan. Vi hade en del bekanta. Ibland kom de hem till oss. Ibland gick vi till dem. Vi bjöd på kaffe, klenor och kakor. De hade ju barn med. Så skulle vi beskåda julgranen. Vi brukade leka med nötter, ’nötter i hänne’. Man tog några nötter i handen, så skulle de andra gissa, hur många. Ibland tog man bara en nöt och höll handen löst knuten, så att det såg ut att vara många nötter. Gissade de tio, så sa man: ’ge mig då nio’. Ibland när vi var ensamma, min bror och jag, kunde vi få far och mor att sitta med. 

Eftersom Cecilia Ohlsson var född redan 1865 är det svårt att hitta bilder som tidsmässigt stämmer med hennes berättelse, men så fort jag hittar fler kompletterar jag inlägget.

Det kommer fler röster om julen förr …

Röster från förr är hämtade från ett etnologiskt forskningsarbete utfört på 1940-talet. Som en del av arbetet gav man sig helt enkelt ut och intervjuade Malmöbor som var födda på 1860-1880-talen. Detta arbete kom Sven Rosborn i kontakt med då han på 70-talet läste folklivsforskning i Lund. Naturligtvis såg han den som oerhört intressant och lade sedan ut det elektroniskt så att alla skulle kunna ha glädje av det och utöka sin kunskap.

Foto Nils Jönsson

Om midsommar förr i tiden berättar här Cecilia Olsson född i Malmö 1865: 

Majstänger hade de mycket på gårdarna. Vid Mariedal hade de mycket majstänger. Det var som en park därute. De brukade samla löv kvällen innan. De gick vanligtvis till dem som hade trädgårdar och fick grenar av dem. Om de hade tid, kunde de klä majstången på förmiddagen. Annars samlades ungdomen på eftermiddagen, då de var fria. De gick från den ena gården till den andra och dansade. Där var spelemän, De kunde hålla på några kvällar efter midsommar. 

Så här berättar Hilda Kockum född 1862 i Husie: 

Majstänger hade de rätt mycket på gårdarna. De var mera enkla. De skövlade grönt på landet. Köpmännen hade majstänger på sina lantställen. De hade mycket blåklint till midsommar. 

Emma Bond född 1865 i Svedala instämmer: 

Majstänger hade de på gårdarna i Malmö. Ungarna gick och drog in grönt. Familjerna och mannarna på gårdarna hjälptes åt att sätta upp majstängerna. De var som ett kors och hade kransar. De dansade åtta dagar i rad. De gick från gård till gård. De sjöng och dansade. Någon spelade dragspel. 

Lina Olsson född 1872 och som ung anställd som understäderska hos häradshövding Möllerström i Malmö minns att: 

På midsommarafton när vi gjort undan våra sysslor var vi ute och tittade på majstänger. Vi blev inte fria förrän vid tiotiden. Vi gick ut till Pildammarna. På vägen ut gick vi från den ena gården till den ena och dansade. Vid Pildammarna brukade tjänstefolket samlas. Där kunde de komma ut på kvällarna. Vem som helst fick inte komma med. Vi skulle ha umgåtts. Var och en bjöd sina vänner. Där var poliser, tullmän och spårvägsmän. 

För målare Holmstrand född 1885 i Limhamn, Hyllie socken, var också majstänger det första han tänkte på i samband med midsommar:

I min barndom hade vi majstång här. Det var ingen bestämd plats den brukade resas på. När Folkets Hus kom försvann det. Det var ungdomar som reste majstången. På natten var det dans och på midsommardagen också ibland. De fanns de som hade en så stor stuga att de öppnade den för danstillställningar för ungdomen. 

Fritiof Olsson född 1866 i Malmö är samstämmig med tidigare berättare angående majstängerna och dansen, men lägger till lite mer:

För det mesta hade de en harmonika, eljest sjöng de. Det var särskilt mycket majstänger i Jerusalemsgatan. Vid Mariedal var det alltid stora majstänger. De fortsatte dansa tills det gröna blev visset. Då tog de ner stängerna. De dansade mest ringdanser. När de skulle ha spel, dansade de polka, vals och mazurka. Vad Fritiof menade med ”när de skulle ha spel” förstår jag inte riktigt, men gissar att spel helt enkelt var ett ord för vuxendans. 

Det är märkligt att ingen av de intervjuade nämner något  om mat och dryck i samband med firandet, men de delikata sillinläggningar vi tänker stoppa i oss idag förekom nog inte. Starka drycker lär det däremot ha funnits gott om. Om midsommarnattens magi finns det många som vittnat, men just de här rösterna säger inget om det. Man behöver förstås inte berätta allt … ; )  Däremot vittnar alla om majstångsbygget, sången, och dansen som varade tills grönskan vissnade. 

På Nordiska museet hemsida finns en del att läsa om midsommarafton förr- och nu och det hittar du här: Nordiska Museet/Åretsdagar/Midsommarafton.

Röster från förr är hämtade från ett etnologiskt forskningsarbete utfört på 1940-talet. Som en del av arbetet gav man sig helt enkelt ut och intervjuade Malmöbor som var födda på 1860-1880-talen. Detta arbete kom Sven Rosborn i kontakt med då han på 70-talet läste folklivsforskning i Lund. Naturligtvis såg han den som oerhört intressant och lade sedan ut den elektroniskt så att alla skulle kunna ha glädje av den och utöka sin kunskap.

Om påsken förr berättar Cecilia Olsson född i Malmö 1865 så här: Där kunde ju vara någon som reste till Blåkulla. Det var på blåmåndag sista veckan före påsk. Sedan hette dagarna vittisdag, askonsdag, skärtorsdag, skittalördag och påskdag. Långfredag skulle man ju gå i kyrkan. Det var alltid nattvard efter högmässan. Man skulle arbeta så litet så möjligt på långfredagen. 

Vanligtvis var det fritt vid middagstid vid påskafton. En del hade fritt till (blev fria?) klockan 4. Lite fritt skulle det ju vara. Då åt vi påskägg till kvällen. De skulle färgas. Här fanns färgmedel. Mor brukade färga bara gult. Hon samlade lite kaffesump och kokte dem i, så blev de gula. En del hade många färger. Vi hade bröd och smör och dricka. Många hade korv. Mor och far åt gärna var sitt ägg. Ett ägg åtminstone, fick jag också. Hade vi ägg, kunde vi äta på påskdagen också. Eldar vid påsk eller annan tid har ej förekommit.

Ida Nilsson född 1864 i Malmö räknar också upp dagarna i påskveckan: Blåmåndag, vittisdag, askonsdag, skärtorsdag, långfredag, smutsiga lördag(!)och påskdagen och tillägger med bestämdhet: Några eldar har icke förekommit! Vidare att äggen koktes och färgades gula, blåa och röda. Man åt dem på påskafton. – De klinkade ihop dem har jag hört talas om – Vi åt lammkött på påskafton.  

Så här berättar Hilda Kockum född 1862 i Västra Skrävlinge: Reste till Blåkulla gjorde vi alltid skärtorsdag. Somliga gjorde det Blåmåndag. Huggdrängen gjorde raka, kvast och stege, tror jag. I skolan klippte de alltid ut i papper och satte på varandra. Dagarna i Dymmelveckan kallades palmsöndag, blåmåndag, vittisdag, skärtorsdag, långfredag och snaskelördag/skitlördag, då gjordes där rent. (Nu förstår jag skitlördag! Det är ju påskdagen som är den stora dagen och man firade enligt skriften på den tiden.

Vidare berättar Hilda att: Man fick inte slakta och inte baka den veckan. Då fick man råttor. Råttor var det mycket vidskeplighet med. ’Hon tog på sig svart klänning. (Sagesmannen nämnde namnet. Jag vill minnas att det var en grevinna.) ’Nu mina kära råttor har ni varit här så länge, nu kan ni gå in till dem som slaktar i dymmelveckan.’

Ägg åt vi på påskafton. Egentligen var det inte förrän på påskdagen. Det var ett rysligt arbete att färga äggen. Ibland blev det fula färger. Man kunde ta lite grönt från trädgården, anilin, färg från garn. Alla barn och allt tjänstefolk fick sex färgade ägg. Vi rullade ägg. Man hade två pallar och kuddar, ovanpå en filt. Så rullade man äggen utför. När man knäckte något för en annan fick man det. Ibland när påsken var sen rullade vi i sand och tegelsten. Både ungdomen och de som var vuxna, var med. Men de blev trötta av att böja sig. Så fick man litet hjälp, så när de reste hem, hade alla vunnit. Somliga knäckte ägg mot varann. Man stod med vars ett. Den, som fick hål på sitt, förlorade. Det var inget roligt. Om man gömde ett påskägg i tjugo år, sa de’ det blev guld. Efter tio år blev det bärnsten. De ritade kyrkor på äggen och namn. Man skrapade med en tunn kniv. 

Tror att jag sett en bild av ett sådant ägg med en kyrka på. Letar …

Det hade jag, närmare bestämt i Malmö Museers bildarkiv och fler gamla ägg och annat påskigt  hittar du där/här: Malmö Museers bildarkiv.

Johanna Bengtsson född i Osby år 1864 berättar diverse om sig själv och livet i Malmö runt förra sekelskiftet:

 Malmö Yllefabrik/Fotograf Nils Jönsson

Jag kom hit, när jag var 16 år och tjänade. Jag var på Yllefabriken i 4 – 5 år. Jag vävde hela tiden. I början hade jag 4 kr. i veckan. Jag städade en skola i tolv år. Sedan har vi haft hökeri, min syster och jag. (1900 – 1914 ungefär). Det var i Möllevångsgatan. Vi hade bröd, mjöl, gryn, kaffe socker och mjölk och allting. Det var en dörr att gå utom till mjölkbutiken. Sista åren blev det elektriskt. Annars hade vi fotogenlampa över disken. Vi hade själva fotogen att sälja. Strax vi hade börjat, fick vi ha öppet hur länge som helst. När de gick från parken (Folkets park) kl. 11 fick vi lov att lämna (sälja?) till dem. Sedan blev det bestämda tider. Vi började kl. 7 och stängde kl. 8. Det var stora skyltfönster åt gatan. Disk och hyllor inne i affären. Det fanns källare. Innanför affären var där ett rum och vid sidan ett lagerrum. 

Möllevångsgatan/Okänd fotograf

Varorna köpte vi av större handlanden en tid av Hageman och Malmgren. De kom körandes hem med det. Bröd körde de omkring till hökarna från bagerierna. 
Storhandlare sålde alla sorter de med. Silltunnan stod innanför dörren. Storhandlarna hade inte bröd och mjölk. Det var hökarna som hade det. Jag tror inte det var några storhandlare på hinsidan bron. De hade stor handel med mycket tjänare och folk. Vid Stortorget var det storhandlare. Där var Nyströms. Vid Stortorget var det också klädesaffär, Fougstedts. Till kanalen var det ’storsta´n’ sedan blev det land. 

Stortorget/Fotograf C. W. Roikjer

Det var i allmänhet småhus, högst tvåvåningshus. Det var korsvirkeshus. Vid småhusen var det en låg, liten trappsten framför dörren, som gick rakt in i köket. – På Östergatan var det adliga människor, fint folk, som bodde. Där var stora stentrappor, som gick rakt ner i gatan. Dieden och Hjorten och så mycket fint folk bodde vid Östergatan så fort man kom över kanalen. 

Östergatan/Fotograf Harald Bager

I Rörsjön fick man gå och torka tvätt. Alla som ville, fick gå dit. På båda sidor om S. Förstadsgatan var där en husrad. På värnen var där två stora möllor. Annars var det tio, tolv hus på hela Värnen. Det var säd ända in till gårdarna. Jorden gick ända ner till Södervärns station. År 1880 minns jag, att vi bärgade säd där. 

Det fanns inte ett hus i Sofielund utom bondgården. Jo, där bodde en skomakare också. Ungefär 1888 sålde bonden där tomter, och så började det bli hus där. 
På en del ställen hade de en gaslåga över spisen, som de kunde tända till lyse. De hade annars en lampa, som hängde i taket och som skulle fyllas med fotogen. 

Senare delen av 1800-talet skulle alla till sta’n och tjäna. Karlarna reste mest till Amerika. 

Här var sådana som fästade folk, (anställde band upp) fästekvinnor.  Vi fick inga fästepengar. På ett ställe fick vi varsin bit halskrås till jul. Någon annan julklapp fick man inte då. På andra platser fick man 10 kr. eller 15., tror jag, jag fick av Mörners. De var rika. 

I Arbetareföreningens sal på Stadt Hamburg brukade tjänstefolket samlas.

Arbetarföreningens hus på Stadt Hamburgs- och Malmborgsgatorna/Fotograf okänd 

Kvinnan överst i bild är okänd, men arbetade på Yllefabriken där hon blev fotograferad av Nils Jönsson. Mer om Nils kommer i senare inlägg.

Tidigare röster hittar du här: Röster från förr