För Baltiskans hela utställningsperiod från den 15 maj till den 4 oktober 1914 utsågs en presskommissarie. Valet föll på redaktören för Folkets Tidning i Lund, Waldemar Bülow. Han och hans kontor på utställningsområdet hade att koordinera, lotsa, informera och visa alla tillresta in- och utländska journalister, redaktörer och tidningsfotografer till rätta på den ofantliga utställningen. Kontoret låg först på Pildammsvägen 7 men flyttades i maj till administrationsbyggnaden på utställningsområdet. I omedelbar närhet till denna byggnad kom utställningens pressbyrå att ligga, med ingång endast inifrån utställningen. Ett åttiotal svenska och ett femtiotal utländska tidningar var representerade på Baltiskan under den tid den varade. Tillströmningen av journalister var störst vid invigningen och veckorna därefter. I en liggare på pressbyrån registrerade 154 tidningsmän sig genom att uppge sina tillfälliga uppehållsadresser i Malmö under utställningstiden.

Journalister som var bosatta i Malmö fick presskort (frikort) i pressbyrån genom att deras redaktioner skickade en ansökan med journalistens foto till presskommissarien. Tidningsmän i övrigt fick legitimera sig med foto på plats i pressbyrån för att få frikort. Folket i pressbyrån tog dock inte så hårt på fototvånget. Oftast räckte det med att vederbörande visade upp ett enkelt visitkort med påtryck att han var anställd på någon tidning. Det gällde ju att vara extra tillmötesgående när nu den dittills största utställningen i sitt slag i Norden anordnades med oanade möjligheter till reklam.

För svenska tidningsmän var presskorten av två slag: ett tillfälligt, med beteckningen G1, som gällde för högst fjorton dagar, och ett, med beteckningen G2, som gällde för hela utställningstiden. G1-kortet bestod av förtryckt kartong som satt i block och revs av till den besökande. De utfärdades till ett antal av 1 418 stycken. G2-kortet utgjordes av en tryckt biljett som klistrades fast på baksidan av vederbörandes foto. Av dessa utfärdades 34 stycken.

En tredje korttyp som också gällde hela utställningsperioden, men som saknade särskild beteckning utfärdades i form av en liten 4-sidig trycksak där innehavarens fotoförsedda medlemskort i någon journalistförening häftades fast. Detta kort kunde även utländska tidningsmän utnyttja. Av dessa utfärdades 157 stycken.

I motsats till vanliga inträdesbiljetter till utställningen berättigade presskorten till fri entré även till konstutställningen, turist- och industriutställningen med flera avgiftsbelagda paviljonger, samt till alla förlustelser på nöjesfältet och till alla hissar på området.

För att så mycket som möjligt underlätta pressens behov av illustrationsmaterial fick journalister och tidningsfotografer avgiftsfritt fotografera på utställningen, men bilderna fick bara publiceras i deras egna tidningar. De fick inte säljas separata som foton, vykort eller på annat sätt genom kataloger, broschyrer, böcker etc. Särskilda fotografipass utfärdades. Hovfotografen Albert Wilhelm Rahmn hade annars ensamrätt till all fotografering på utställningen, och han sålde vid behov sina egna bilder till pressfolket för 3-4 kronor per styck.

För en utställning av de dimensioner som Baltiska skulle ha krävdes ett reklamarbete av dittills okänd omfattning. Redan under sommaren 1913 började distributionen av artiklar, notiser och meddelanden om utställningen till alla tidningar i de utställande länderna samt till några tidningar i Norge, England, Frankrike och USA. Flera in- och utländska tidningar tryckte upp speciella utgåvor som bara handlade om Baltiskan och Sveriges natur och historia. Massor med svenska, och i synnerhet skånska, företag uppmärksammades på detta sätt internationellt. Tidningarnas specialnummer kunde i några fall också köpas på utställningen. Illustrierte Zeitung i Leipzig ägnade ett 82-sidigt nummer enbart åt Baltiskan. Paristidningen Le Temps gav ut ett 16-sidigt nummer med artiklar om Sverige, Skåne, Malmö och Baltiskan. Sydsvenska Dagbladet Snällposten gav ut ett 70-sidigt, rikligt och väl illustrerat ”riksnummer” med anledning av utställningen.

En omfattande annonsering skedde också. I Sverige infördes annonser i ett 80-tal tidningar med växlande periodicitet. Annonser av mer lokal natur infördes framför allt i Malmö- och Köpenhamnspressen, och efter omständigheterna i övrig Skånepress.

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare

Bilden föreställer Grand Hotel Fersens präktiga, tecknade reklamannons på första sidan av Sydsvenska Dagbladet Snällpostens nummer på Baltiska utställningens invigningsdag den 15 maj 1914. Hotellet invigdes vid samma tid. Det uppfördes efter ritningar av Malmöarkitekterna August Ewe och Carl Melin, och var avsett att hysa de utställningsbesökare som anlände från landsorten och utlandet.

I annonsen ses också, förutom det obligatoriska Stora tornet, en skiss av en spårvagn märkt ”TILL UTSTÄLLNINGEN”. Två tillfälliga spårvägslinjer, kallade X1 och X 2, ledde från Centralstationen respektive Lundavägen till utställningens huvudentré. Hotellbyggnaden blev bostadshus efter att utställningen avslutats i oktober, och fick adressen Fersens väg 3.

Grand Hotel Fersen var ett av de 16 hotell som fanns i Malmö vid denna tid, men dessa räckte inte på långt när till för de utsocknes folkmassor som förväntades lockas till utställningen. Utöver hotellen fanns 25 ”offentliga logiställen”, och tillsammans kunde de erbjuda 1 000 resanderum. Alla dessa var sedan flera veckor tillbaka fullbokade för flera varierande tidsperioder framöver. De rumspriser som hotell- och logivärdar ville ha per dygn kunde uppgå till 7 kronor eller mer, men det avskräckte ingen. Lyckades man inte få någon logi inom dessa branscher, kunde man för betydligt moderatare priser låta sig inkvarteras i något av de 3 250 mindre privatrum som lägenhetsinnehavare hade anmält till Baltiska bostadsbyrån, men på invigningsdagen hade bara cirka 500 av dessa hyrts ut.

Baltiska bostadsbyrån ställde under sommarmånaderna också Östra Förstadsskolan (Rörsjöskolan), Mellersta Förstadsskolan, Pildammsskolan samt Johannesskolan till förfogande för större besökarsällskap utifrån. För dessa blev inkvarteringen billigast, om också inte bäst. Man räknade med att besökarströmmarna till dessa lokaler skulle bli som livligast under gymnastikveckan (6-13 juni), skytteveckan (25-28 juni) och idrottsveckan ( 3-10 juli).

Folkskolestyrelsen fick rätt att avkorta elevernas vårtermin med 14 dagar i juni, men genom att dra in påsklov och andra lovdagar, då eleverna istället pluggade läsning i lärosalarna, blev vårterminen bara tre läsdagar kortare än vanligt. Det var i första hand skolornas gymnastiksalar som utnyttjades till inkvartering. Man beräknade att cirka 3 000 madrasser skulle komma att användas som bäddar. Dessa hämtades från militära förråd. Skolvaktmästarna fick i uppdrag att hålla ordning i salarna och se till att bäddning och rengöring sköttes ordentligt. Avgiften för inkvartering i en skola översteg inte självkostnadspriset. Som exempel kan nämnas Föreningen för friluftslekar, som inkvarterades i fyra dygn på Östra Förstadsskolan. De 125 ungdomar som anlände dit betalade totalt 150 kronor.

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare