Efter att ha läst en del journalanteckningar från Malmö Barnsjukhus kände jag behov av att leta upp platsen där detta sjukhus en gång låg. Med hjälp av en gammal karta kom jag fram till att det måste ha legat ungefär där Teaterparken på Rönneholmsvägen ligger idag.

Under 1870-talet framträdde bristen på vård åt nödställda barn allt starkare och därför bildade Amelie Bagge och Sophie Hermansson den så kallade Marthaföreningen, vars syfte var att förbättra barnsjukvården i Malmö.  Föreningen inrättade 1879 ett litet hem för barn med akuta sjukdomar på Fabriksgatan 5. Hemmet kunde endast ta emot fem barn och blev väldigt snabbt för litet.

Doktor Anders Bergstrand, läkare på Allmänna sjukhuset, som var väl insatt i samhällets otillfredsställande barnsjukvård lyckades engagera Elisabeth Wachtmeister och Augusta Eckerström för att försöka råda bot på missförhållandena.  Dessa tre lyckades få stor förståelse och allmän tillslutning från stadens ledande män och kvinnor och Föreningen för barnasjukvård i Malmö bildades 1881. Ändamålet var att upprätta och underhålla en vårdanstalt för barn över ett års ålder med akuta sjukdomar. Man hyrde och inredde en mindre villa vid Lundavägen med plats för tio barn. Denna blev snabbt för trång och föreningens strävan att skaffa det behövliga utrymmet för ett nytt barnsjukhus fick gehör av Malmös befolkning – hög som låg. Stadsfullmäktige upplät kostnadsfritt en ödetomt vid Rönneholmsvägen, men på ett villkor – att föreningen aldrig skulle begära understöd från staden i någon som helst form för sin verksamhet. I gengäld fick föreningen för all framtid full brukanderätt så länge som man använde området för sitt ändamål – barnsjukvård.

Medel i riklig mängd strömmade in och föreningen såg sig snart i stånd till att bygga ett för tiden modernt barnsjukhus som togs i bruk den 2 maj 1887. Endast barn mellan ett och tolv års ålder lidande av invärtes, icke smittsamma sjukdomar och tillhörande obemedlade föräldrar, intogs för vård. Större delen av barnen led av tuberkulos.

Genom åren genomgick den ursprungliga tomten stora förändringar. Den första tomtregleringen skedde i samband med planeringen av Baltiska utställningens jordområde, men resultatet av denna blev för sjukhusets del tillfredsställande. Nästa förändring skedde i samband med byggandet av Malmö Stadsteater och innebar för sjukhuset kännbara försämringar. Bland annat blev föreningens kvarvarande trädgårdsområde helt spolierat vid tillbyggnaden av Intima teatern och de uppevarande barnens lekplats starkt inskränkt.

Under andra världskriget anordnades skyddsrum i sjukhusfastigheten, men kom lyckligtvis aldrig till användning. Däremot deltog sjukhuset i den humanitära insatsen att omhänderta sjuka finska barn och man upplät tio sängplatser. Styrelsen för Kockums Mekaniska Verkstad åtog sig att bestrida kostnaden för vård av 10-15 sjuka finska barn under innevarande år (1942) till barnsjukhusets självkostnadspris.

I juni 1941 fattade föreningen beslut om att låta sin sjukhusverksamhet övergå i konvalescentvård. Motiveringen till åtgärden var att Malmö stads sjukhusförhållanden för vård av barn, tillika med att de sociala miljöförhållandena i samhället förändrats till det bättre under årens lopp. År 1949 beslöt föreningen att låta Malmö stad överta föreningens uppgift om att ombesörja vård åt sjuka barn som är konvalescenter och fortfarande i behov av särskild vård. Föreningen lämnade dessutom sin fastighet och samtliga övriga tillgångar till Malmö stad. Det högtidliga överlämnandet ägde rum den 30 september 1949 på barnsjukhuset. Med tiden kom byggnaden att nyttjas av Stadsteatern som rekvisitaförråd och 1979 gavs byggnaden rivningslov.

Nu blev det så där igen … När bakgrunden är beskriven sitter jag kvar med mina egna funderingar och det jag verkligen vill ha sagt får för litet utrymme.  Nu har alla som bidragit till att många barn överlevde allvarliga sjukdomar, några nämnda men absolut ingen glömd, bekräftats och alla turer kring sjukhuset har i stora drag kommit med. Men barnen då? De bilder jag sett och de journalanteckningar om vård som ibland sträckte sig över månader är svåra att sätta ord på och jag hade velat höra även deras röster. Kommer att tänka på Lasarettsvisan som ingick i mormors gamla häfte med skillingtryck som jag i oförstånd tyckte var sentimentalt dravel, men egentligen var detta en röst inifrån. Månader av frågor från den bröstsjuka flickan om när hon fick komma hem. Det blev vår och det blev sommar och höst övergick i vinter, men hon kom aldrig hem och så var det också för en del av de barn som låg på Malmö Barnsjukhus. För första gången berörs jag av texten och platsen i Teaterparken där barnsjukhuset en gång låg upplever jag som märkligt tyst och stilla.