Den 15 maj 1914 invigdes den Baltiska Utställningen!
Om dagens invigning av det Baltiska jubileumsåret och andra arrangemang kring utställningen
kan du läsa här: Malmotown.com
Vi kanske ses í Pildammsparken!

Sommaren 1914 genomfördes i Malmö den stora Baltiska utställningen, en av de största satsningarna i stadens historia någonsin, och en av de största utställningarna i Norden genom tiderna. Anordnandet av utställningen ställde stora krav på Malmös kollektivtrafik i allmänhet, men på spårvägsnätet i synnerhet. Arrangörerna beräknade att spårvägstrafiken skulle öka långt över det normala under den fyra månader långa utställningstiden (15 maj – 4 oktober). En av många topografiska förändringar som genomfördes i staden inför invigningen av utställningen var uppförandet av Fersens bro och anläggandet av Fersens väg (tidigare Villagatan) som en paradgata till utställningsentrén. Därigenom fick utsocknes besökare en lättare och vackrare väg till utställningen från Centralstationen och hamnen via Norra Vallgatan och Slottsgatan, som genom bron förbands med Fersens väg. Sträckningen för spårvägslinje 3 (”ringlinjen”) utvidgades så att spårvagnarna trafikerade denna nya led i stället för att ta den tidigare omvägen över Gustav Adolfs torg och Södra Förstadsgatan för att komma till knutpunkten Triangeln. Dit kom man nu i stället vidare från Fersens väg genom att den nya spårsträckningen svängde österut på Rönneholmsvägen.

Denna utvidgning av linje 3:s spår trafikerades också av de nya, tillfälliga extralinjerna X1 och X2, som gick i trafik endast under utställningstiden. Linje 3 kom då att betecknas som ”hjälplinje”. De tillfälliga linjerna kallades ”utställningslinjer”. Vid korsningen Fersens väg-Rönneholmsvägen anlades stickspår söderut till utställningsentrén, som bara dessa två linjer fick trafikera. Linje X1 utgick på 3:ans linjeavsnitt från Centralstationen till utställningen, medan linje X2 utgick på 3:ans linjeavsnitt från Lundavägen över Triangeln och Rönneholmsvägen till utställningen. Stickspåret togs bort omedelbart efter utställningens slut.

Spårvagnarna på extralinjerna brukar avbildas när de är i närheten av utställningen eller när de anländer till huvudentrén på rampen dit. Därför är detta foto ovanligt. Det återger spårvagnsekipaget på linje X1 när det står på ändhållplatsen vid Centralstationen och är taget av en okänd fotograf denna ovanligt varma sommar 1914. Motorvagnen är av typ A nr 9 med plats för 38 passagerare varav 22 sittande. Den byggdes 1906. Destinationsskylten är märkt ”Baltiska utställningen”. Släpvagnen är av typ T-2 och är nybyggd. Den hade plats för 50 passagerare varav 24 sittande. Att åka med extralinjerna (officiell benämning var ”utställningslinjerna”) kostade 10 öre för vuxna och 5 öre för barn. Redan den första utställningsdagen hade man 47 681 passagerare på de två extralinjerna. Malmö Stads Spårvägar gjorde under utställningsperioden en nettovinst på 340 133 kronor och 70 öre.

Fotot är sannolikt inte taget på invigningsdagen, ty då skulle betydligt större folksamlingar ha omringat ekipaget, men trycket från ivriga passagerare är av bilden att döma uppenbart. De tränger på för att komma ombord trots att vagnarna synbarligen redan är överfulla – folk står upp i dem. Sittplatserna är upptagna, vilket inte hindrar de åksugna. Damerna är klädda i luftig blus och långkjol av tjockt tyg. Denna gamla traditionella vardagsklädsel för kvinnor lär ha gått raskt ur modet just vid denna tid – mitten av 1910-talet – för att snart ersättas av ledigare, mindre tygkrävande utstyrsel. Herrarna är iförda halmhattar som svalkar i sommarhettan. Plommonstop kan dock skymtas i mängden. Ingen är barhuvad.

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare

När Baltiska utställningen stängde för gott den 4 oktober 1914 hade nära 850 000 personer besökt den, har det sagts. Denna siffra torde bygga på antalet sålda biljetter samt på avprickningar av besökare som hade frikort, tjänstemärken, presskort, specialkort eller abonnemangskort. Låter det invecklat? Det är ingenting mot kategoriseringen i den ”biljettflora” som skapades för inträde till utställningen.

Till att börja med kan vi konstatera att utställningen hade fyra entréer: huvudentrén vid slutet av den viadukt/ramp som ledde till centralgården och även trafikerades av spårvagnar och motorfordon, entrén vid Malmö-Ystadjärnvägens tillfälliga station vid nöjesfältet, entrén vid Pildammsvägen samt entrén vid Roskildevägen. Till den sistnämnda hänvisades hästdragna ekipage eftersom den ledde in till utställningsområdet från den samtidigt pågående lantbruksutställningen intill Baltiskans nordvästra sida mellan den 15 och 21 juni. Denna utställning hade en egen entré. Entréerna till själva Baltiska utställningen var öppna mellan klockan 09.00 och 24.00.

Vi börjar med den kategori som hade fritt inträde. Dessa var naturligtvis ledamöterna i utställningskommissionen och utställningsstyrelsen samt därtill anslutna tjänstemän. Dessa fick ”tjänstetecken” som de skulle visa upp varje gång de ville komma in på utställningen. Fritt inträde hade naturligtvis också respektive utställare, men av dessas personal fick bara högst två personer samma förmån; övrig utställningspersonal fick betala fullt pris enligt nedan.  Viktigt var att frikorten var försedda med fotografier på innehavaren. Samma typ av kort var även ”innehafvare af restaurant, förfriskningsställe, kafé och förlustelselokal” tvungna att skaffa för sig själva och sin personal. Frikort utfärdades även för journalister av alla slag, oavsett vilken tidning eller tidskrift de representerade.

Utställarna inom gruppen Hemslöjd och konstslöjd var inte berättigade till frikort. De fick lösa personliga specialkort som kostade 5 kronor per person för hela utställningstiden. Även dessa skulle vara försedda med foton på innehavaren.  Det gällde även övriga utställare om de hade mer än två medhjälpare, och då omfattades alla i den utställningsgruppen.

Låter det fortfarande invecklat? Det kommer mer.

Det gick att köpa abonnemangskort också. Ett sådant kort gällde hela utställningstiden, kostade 20 kronor för en vuxen person, och 5 kronor för barn under 12 år. Kortet måste vara försett med foto av innehavaren och taget inom de föregående tre åren. Abonnemangskortet var dock billigare för tjänstemän, biträden, arbetare eller ”tjänstefolk” av båda könen som hade en årsinkomst under 3 000 kronor. I dessa fall kostade kortet bara 10 kronor per person. Denna ”rabatt” gällde även för föreningar om antalet medlemmar som ville gå på utställningen uppgick till minst 100 personer, och om betalningen erlades vid ett och samma tillfälle.

För alla andra kategorier av besökare var inträdesvillkoren ännu mer differentierade! Vad sägs om följande?

En endagars biljett kostade 1 krona för vuxna och 50 öre för barn under 12 år. En fyradagars biljett var tre gånger så dyr. Biljetten till lantbruksutställningen kostade 5 kronor för vuxna och 2:50 kronor för barn under 12 år.

Föreningar var berättigade till en annorlunda taxa. Om fler än 100 medlemmar i en förening samtidigt besökte utställningen fick dessa en rabatt med 30 procent, dvs. 70 öre för vuxna och 35 öre för barn under 12 år. Samma förmån fick en arbetsgivare som tog med sig minst 20 personer ur sin personal till utställningen. ”Arbetare” som åtnjöt understöd från staden behövde bara betala 25 öre för inträdet, liksom militär personal, om dessa beledsagades av sitt befäl.

Som om detta inte var nog fick alla icke redan avgiftsbefriade dessutom betala 1 krona för vuxna och 50 öre för barn under 12 år för inträde till konsthallen på måndagar och halva detta belopp övriga dagar. Ett abonnemangskort till konsthallen kostade 5 kronor för vuxna och 2:50 för barn under 12 år, men hade man redan ett abonnemangskort för hela utställningen eller var utställare eller journalist var inträdet till konsthallen gratis.

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare

Under Baltiska utställningen såldes en katalog, betitlad ”Officiell vägvisare” i två versioner – en svensk- och en tyskspråkig. Den omfattar inte mindre än 352 sidor och innehåller annonser från samtliga utställare, kartor över alla större utställningshallar, kort historik över Malmö samt – inte minst – information om alla aktiviteter och arrangemang som anordnades på utställningen. På katalogens baksida finns annonser från tre av de utställare som uppenbarligen hade kostat på sig en annonsplats som besökarna inte behövde bläddra sig fram till i den tjocka katalogen, utan som de kunde läsa direkt när de fick katalogen i handen. En av dessa tre utställare var Malmö Chokolad- och Konfektfabrik AB, Mazetti.

Centralgården på Baltiska utställningen var det område som först mötte de besökare som gick in genom huvudentrén. Runt fontänen i mitten av denna gård låg 6 paviljonger med utställningar av framstående lokala företag som ville vara iögonfallande för en besökande. Bland dessa utställare fanns Malmö Chokolad- och Konfektfabrik AB, Mazetti. Deras paviljong låg strax framför Sveriges jättestora hall ”Maskinhallen”. På bilden skymtas denna halls ”orgelfasad” genom paviljongens fönster. Bilden flödar i övrigt över av den rikhaltiga och mångfacetterade produktion som kännetecknade den största chokladfabriken i dåtidens Malmö. Kvinnorna som står beredda att gå presumtiva chokladköpare tillmötes, kallades i utställningsvokabulären ”arbeterskor”.

I Baltiska utställningens officiella redogörelse omnämns visserligen chokladfabriken Hultmans Fabriker från Malmö i yviga ordalag, men det berodde på att denna firma hade verksamheter även i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Om Mazetti kan man bara läsa: ”En annan betydande Malmöfirma i samma industri, Malmö Chokolad- och Konfekt- Fabriks Aktiebolag, Mazetti, utställde, likaledes i egen paviljong, förträffliga tillverkningar af choklad, cacao, konfekt och karameller”. Mera säges inte om denna fabrik i redogörelsen, men det beror på att den inte hade verksamhet utanför Malmö vid den tiden. Där var den då däremot, den ledande chokladtillverkaren med som mest 240 anställda.

Fabriken låg i kvarteret Hjärpen i Möllevången, omgärdad av Bergs-, Friis-, Bark- och Skolgatorna. Den startades 1888 av den danske fabrikören Emil Nissen under namnet Malmö Chokolad & Konfektfabrik AB, men efter en tid bytte den namn till Mazetti, vilket på italienska betyder ”litet knippe” (mazzo = knippe). Namnet skulle associera till den stora variation av produkter som tillverkades. Emil tog efternamnet Mazetti-Nissen.

Den mest iögonfallande produkten var Ögonkakao, vilken var Sveriges första fabrikspaketerade livsmedel. På förpackningarna trycktes företagets slogan som lydde: ”Se med edra egna ögon att Ni får Mazettis ögon”.

Emil Mazetti-Nissen avled 1929, men företaget expanderade, och produkter som Bronzol halstabletter, Trix, Tutti-Frutti, Emser, Rigi etc. såg efterhand dagens ljus. År 1930 tillverkades cirka 1 500 olika produkter på Mazetti. Fabriken såldes emellertid till finska Fazer och tillverkningen lades ner 1992. Under hot om rivning av hela fabrikskomplexet vid millennieskiftet 2000 tog familjen Hansson över, och sedan 2004 tillverkas åter choklad under namnet Malmö Chokladfabrik AB med ett särskilt chokladmuseum.

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare

Planerna på att anordna den Baltiska utställningen tog fast form redan 1905, men vissa av de deltagande avdelningarna trädde in på scenen först så sent som bara ett år före utställningens invigning den 15 maj 1914. Ett exempel var avdelningen för kyrklig konst som anmälde sig så sent att den inte fick plats på utställningsområdet utan fick inhysas i Malmö realskolas gymnastikbyggnad. Ett annat exempel var de svenska kvinnornas utställning, som fick sin utformningsplan först i januari 1913. Kvinnans frammarsch på alla samhällsplan låg i tiden. Hennes roll som oumbärlig kraft utanför de rena familjesysslorna hade blivit alltmer uppenbar för det manligt styrda industrisamhället. Betydelsen av kvinnornas insatser inom skolväsendet, inom kommunala, sociala och filantropiska verksamheter samt inom alltfler praktiska yrken kunde inte negligeras. Det hade gått 50 år sedan kvinnan myndighetsförklarades (1863). Det skulle dröja ytterligare 7 år innan hon dessutom fick lika rösträtt som män vid riksdagsval (1921).

I början på 1900-talet fanns i Sverige flera organisationer som arbetade för kvinnans likaberättigande med män, men den största och mest betydelsefulla var Fredrika-Bremer-Förbundet, vars Malmökrets drev igenom att en utställningsavdelning som belyste kvinnan som samhällsmedlem skulle visas på Baltiska utställningen. Att utställningskommissariatet till fullo insåg vikten av en sådan avdelning visar det faktum att den planerade avdelningen omedelbart fick sig angivet en plats på utställningsområdet, trots den sena anmälningstidpunkten. Den förlades på ett ypperligt ställe väster om kronprinsessan Margarethas blomstergata och den kungliga paviljongen (nuvarande Margarethapaviljongen). Fredrika-Bremer-Förbundet sammankallade alla större kvinnoföreningar till ett möte i Stockholm i juni 1913, där utställnings- och kostnadsplaner diskuterades. Kostnaderna bedömdes uppgå till 50 000 kronor, men eftersom beloppet bara inflöt till en mindre del när bara lite mer än ett halvår återstod tills utställningen skulle öppnas, föreslog utställningskommittén att kvinnorna skulle högtidlighålla 50-årsminnet av deras myndighetsförklarande genom att anordna en insamling av pengar under mottot ”En kvinna – en krona”. Tillsammans med ett statligt anslag uppnåddes beloppet 50 000 kronor raskt, och planerna började förverkligas.

Arbetet med alla föremål som skulle insamlas, granskas och utredas för att sedan få en lättfattlig, roande, instruktiv och helst även en konstnärlig form gick i en rasande fart. Byggnaden, som skulle inhysa avdelningen, skulle vara färdig före den 1 april 1914, men först den 20 maj det året – 5 dagar efter Baltiska utställningens öppnande – stod den färdig att tas i bruk. Som ses på bilden blev den en kopia av Årsta slott i Södermanland, vilket hade utgjort Fredrika Bremers hem under större delen av hennes liv. Utställningskommittén fick ovärderlig hjälp av Malmöarkitekten Alfred Arwidius när det gällde kopierandet av det gamla slottets byggnadsritningar, kostnadsberäkningar etc. Till höger i bild skymtas ett parti av Statens Järnvägars paviljong, vilken ingick i den svenska Maskinhallen på Baltiska utställningen.

I en stor sal på nedersta våningen visades föremål som anslöt till personen Fredrika Bremer samt till det förbund som bar hennes namn. I rummen intill anordnades föremål under rubriken ”Kvinnans insats på det sociala området”. Dessa hade anknytning till kvinnoarbete inom undervisnings-, uppfostrings- och samhällsförbättrande verksamheter samt bland annat kindergartenseminarier, kvinnliga rösträttsföreningar, barnkrubbor, barnhem, hem för ensamstående mammor, KFUK, klubbar för arbeterskor, kvinnliga studentföreningar, diakonissanstalten etc.

Variationerna i uppfattningen om kvinnornas ställning på arbetsmarknaden exemplifierades med en mängd planscher som fyllde en annan stor lokal på bottenvåningen, vilken utgjorde den ”yrkesstatistiska avdelningen”. Innehållet i planscherna baserade sig på officiell statistik, och uppgifterna hade tagits fram genom åtskilliga kvinnliga kårers försorg. Två planscher visade statistik på orsaken till att kvinnans arbete i hemmet hade utbytts mot förvärvsarbete. Den ena visade på ett fantasilöst sätt hur många herrstrumpor som kunde tillverkas för hand av en ”arbeterska” under en 9 timmars arbetsdag jämfört med om hon istället stod vid en maskin och tillverkade samma strumpor. I det senare fallet kunde hon tillverka 10 gånger så många strumpor under samma dag.

Bilden ovan visar den andra planschen, visserligen ”konstnärligt” utformad, men med ett bildspråk som jag anser vara nedlåtande i sin framställning av kvinnan som person. Dess text är en fortsättning på den förstas, och lyder ”Alltså behövas för att under en arbetsdag av 9 timmar för hand tillverka:”. Den visar köer av ”arbeterskor” samt kostnaderna och arbetsinsatserna för hur många av dessa som krävdes för att tillverka en viss mängd herrstrumpor, garn, linnetyger samt bomullsväv för hand, och till vilken kostnad om de inte stod vid en maskin, jämfört med den kostnad och arbetskraftsåtgång som krävdes om en ”arbeterska” skulle utföra tillverkningen om hon stod vid en maskin. Uttrycket ”arbeterska” rimmar i nutida öron illa med de ädla ändamål som utställningskommissariatet sade sig ha med en utställning om svenska kvinnor. Men det var ju den tidens vokabulär….

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare

Detta foto, taget 1914 en vindstilla sommardag (med tanke på att flaggorna slokar), är ovanligt på flera sätt. Fotografen har stått mitt på Regementsgatan med stor risk att bli påkörd av någon av de spårvagnar som trafikerade linje 4 som gick mellan Möllevången och Limhamn. Till vänster har han fångat Fersens väg som iordningställdes som infartsväg till Baltiska utställningen, vilken här dock skyms av en av de trädrader som planterades på den nyanlagda vägen. Längst till vänster skymtar de gamla kvarter som omgav det redan då nerlagda Kockums mekaniska Verkstad (nuvarande Davidshall) och som revs några år efter det bilden togs. Det finns inte alltför många foton som återger den bebyggelsen. Mitt i bild ses det nyinvigda Grand Hotel Fersen, ritat av arkitekterna August Ewe och Carl Melin och avsett att hysa alla de utställningsbesökare till Baltiskan, som förväntades komma från dels landsorten, dels från utlandet. Byggnaden blev bostadshus efter att Baltiska utställningen avslutats. Den fick adress Fersens väg 3. Det som är mest ovanligt på fotot är centralmotivet – kyrkogårdsportalen, som leder in till skolgården till dåvarande Malmö Realskola, numera S:t Petri skola, uppförd 1904-1908 efter ritningar av John Smedberg. Bakom portalen skymtar skolans gymnastiksal. Portalen är försedd med texten ”Kyrklig konst”, och man kan ju undra vad en sådan genre har med realskoleutbildning att göra. Det har det inte alls. Bakgrunden är följande. De erfarenheter som Malmö Industriförening gjorde av anordnandet 1896 av den Nordiska Industri- och slöjdutställningen i Malmö var så goda, att föreningen 1908 kastade fram tanken att anordna en större, liknande utställning i större skala och som omfattade staterna kring Östersjön. Tanken förankrades hos regeringarna, myndigheterna och näringslivet i Sverige, Danmark, Tyskland och Ryssland, och den 15 maj 1914 invigdes Baltiska utställningen med representanter från dessa länder som deltagare. Utställningens uppbyggnad ägde rum under de tre föregående åren, men när endast ett år återstod till invigningen beslöts ”mellan intresserade personer från Malmö och Lund” att en utställning av äldre kyrklig konst också skulle anordnas, samtidigt med Baltiska utställningen. En utställningsstyrelse bildades med landshövdingen och greven Robert de la Gardie i spetsen och med bland andra den sedermera så ryktbare konstdocenten Otto Rydbeck, stadsarkitekten Salomon Sörensen och domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin som ledamöter. Styrelsen startade 1913 med att förverkliga utställningen av kyrklig konst. Baltiska utställningens arkitekt, Ferdinand Boberg, föreslog att den kyrkliga utställningen skulle förläggas till Baltiska utställningens område, men detta var redan inmutat av de Baltiska ländernas deltagare. Därför togs Malmö Realskolas gymnastiksal i anspråk sedan dess interiör förvandlats till bland annat en stor kyrksal efter Theodor Wåhlins ritningar. Under den korta tid som återstod till invigningen, vilken ägde rum den 11 juni 1914, inventerades Skånes 400 kyrkor på föremål under ledning av de främsta konsthistorikerna i Malmö och Lund. Tidsbristen medförde att katalogiseringen av utställningsföremålen blev ofullständig. Detta tillsammans med andra utställningstekniska olägenheter, skulle visa sig resultera i att alltför få personer besökte den kyrkliga utställningen, trots sitt utmärkta läge vid stråkvägen rakt fram mot Baltiska utställningen.

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare