Foton kom till min hjälp och de visar att jag mindes rätt. Jag tippar att detta är en 30-talsbild, men den stämmer väldigt väl med mitt minne från sent 60-tal. Jag får nu en känsla av att portalen kommer att återvända, så saktmod får nog gälla här …
… eller en bit av Malmö i alla fall!
Häng med ner i Paulis källare!
Säger man källare om kyrkans nedre … ja, det gör man nog.
Något särskilt med de stenar som vi trampar på?
Säkert från begynnelsen …
När jag såg den här portalen eller bågen visste jag att jag sett den förr …
Här nedan?
Frågar jag nu blir jag kanske portad från Pauli på grund av halvt olovandes källarbesök.
Karin, du är icke önskvärd i församlingen! Jag tillhör numera Sankt Johannes så det svaret skrämmer mig inte … Jag frågar och lön för mödan får jag kanske i himlen! 😉
Efter att ha läst en del journalanteckningar från Malmö Barnsjukhus kände jag behov av att leta upp platsen där detta sjukhus en gång låg. Med hjälp av en gammal karta kom jag fram till att det måste ha legat ungefär där Teaterparken på Rönneholmsvägen ligger idag.
Under 1870-talet framträdde bristen på vård åt nödställda barn allt starkare och därför bildade Amelie Bagge och Sophie Hermansson den så kallade Marthaföreningen, vars syfte var att förbättra barnsjukvården i Malmö. Föreningen inrättade 1879 ett litet hem för barn med akuta sjukdomar på Fabriksgatan 5. Hemmet kunde endast ta emot fem barn och blev väldigt snabbt för litet.
Doktor Anders Bergstrand, läkare på Allmänna sjukhuset, som var väl insatt i samhällets otillfredsställande barnsjukvård lyckades engagera Elisabeth Wachtmeister och Augusta Eckerström för att försöka råda bot på missförhållandena. Dessa tre lyckades få stor förståelse och allmän tillslutning från stadens ledande män och kvinnor och Föreningen för barnasjukvård i Malmö bildades 1881. Ändamålet var att upprätta och underhålla en vårdanstalt för barn över ett års ålder med akuta sjukdomar. Man hyrde och inredde en mindre villa vid Lundavägen med plats för tio barn. Denna blev snabbt för trång och föreningens strävan att skaffa det behövliga utrymmet för ett nytt barnsjukhus fick gehör av Malmös befolkning – hög som låg. Stadsfullmäktige upplät kostnadsfritt en ödetomt vid Rönneholmsvägen, men på ett villkor – att föreningen aldrig skulle begära understöd från staden i någon som helst form för sin verksamhet. I gengäld fick föreningen för all framtid full brukanderätt så länge som man använde området för sitt ändamål – barnsjukvård.
Medel i riklig mängd strömmade in och föreningen såg sig snart i stånd till att bygga ett för tiden modernt barnsjukhus som togs i bruk den 2 maj 1887. Endast barn mellan ett och tolv års ålder lidande av invärtes, icke smittsamma sjukdomar och tillhörande obemedlade föräldrar, intogs för vård. Större delen av barnen led av tuberkulos.
Genom åren genomgick den ursprungliga tomten stora förändringar. Den första tomtregleringen skedde i samband med planeringen av Baltiska utställningens jordområde, men resultatet av denna blev för sjukhusets del tillfredsställande. Nästa förändring skedde i samband med byggandet av Malmö Stadsteater och innebar för sjukhuset kännbara försämringar. Bland annat blev föreningens kvarvarande trädgårdsområde helt spolierat vid tillbyggnaden av Intima teatern och de uppevarande barnens lekplats starkt inskränkt.
Under andra världskriget anordnades skyddsrum i sjukhusfastigheten, men kom lyckligtvis aldrig till användning. Däremot deltog sjukhuset i den humanitära insatsen att omhänderta sjuka finska barn och man upplät tio sängplatser. Styrelsen för Kockums Mekaniska Verkstad åtog sig att bestrida kostnaden för vård av 10-15 sjuka finska barn under innevarande år (1942) till barnsjukhusets självkostnadspris.
I juni 1941 fattade föreningen beslut om att låta sin sjukhusverksamhet övergå i konvalescentvård. Motiveringen till åtgärden var att Malmö stads sjukhusförhållanden för vård av barn, tillika med att de sociala miljöförhållandena i samhället förändrats till det bättre under årens lopp. År 1949 beslöt föreningen att låta Malmö stad överta föreningens uppgift om att ombesörja vård åt sjuka barn som är konvalescenter och fortfarande i behov av särskild vård. Föreningen lämnade dessutom sin fastighet och samtliga övriga tillgångar till Malmö stad. Det högtidliga överlämnandet ägde rum den 30 september 1949 på barnsjukhuset. Med tiden kom byggnaden att nyttjas av Stadsteatern som rekvisitaförråd och 1979 gavs byggnaden rivningslov.
Nu blev det så där igen … När bakgrunden är beskriven sitter jag kvar med mina egna funderingar och det jag verkligen vill ha sagt får för litet utrymme. Nu har alla som bidragit till att många barn överlevde allvarliga sjukdomar, några nämnda men absolut ingen glömd, bekräftats och alla turer kring sjukhuset har i stora drag kommit med. Men barnen då? De bilder jag sett och de journalanteckningar om vård som ibland sträckte sig över månader är svåra att sätta ord på och jag hade velat höra även deras röster. Kommer att tänka på Lasarettsvisan som ingick i mormors gamla häfte med skillingtryck som jag i oförstånd tyckte var sentimentalt dravel, men egentligen var detta en röst inifrån. Månader av frågor från den bröstsjuka flickan om när hon fick komma hem. Det blev vår och det blev sommar och höst övergick i vinter, men hon kom aldrig hem och så var det också för en del av de barn som låg på Malmö Barnsjukhus. För första gången berörs jag av texten och platsen i Teaterparken där barnsjukhuset en gång låg upplever jag som märkligt tyst och stilla.
I samband med gatuarbeten på Stortorget (bilden daterad 1962) grävdes den gamla vattenreservoaren, även kallad vattenkonsten, som i trehundra år försåg Malmöborna med vatten fram. Platsen blev föremål för undersökning och märktes sedan ut med vita stenar.
Från den i nuvarande Pildammsområdet uppdämda Korrebäcken leddes vattnet genom urholkade trärörsledningar under jorden in till Malmö. Genom rännor leddes vattnet sedan till offentliga vattenutkastare och in på gårdarna till pumpbrunnar. Den äldsta kartan över dessa ledningar eller rännor är upprättad år 1713. Stadsbrunnens överbyggnad var rikt dekorerad, så kallad vattenkonst, och brunnen kröntes med en snidad morian. Denna överbyggnad, som var en av stadens största sevärdheter, motstod inte tidens tand längre än ett par decennier och ersattes 1765 med ett tiodelat tak av furuplank och med en träglob som enda prydnad. När sedan Malmös moderna vattenledningsverk 1864 trädde i funktion, hade den gamla vattenkonsten tjänat ut och delen ovan jord raserades 1867.
För några år sedan försvann markeringen efter vattenkonsten delvis. Av de tio stenar som märkte ut var brunnen legat försvann sju stycken vid ett gatuarbete, men återfördes lyckligtvis efter ett tag. Platsen är alldeles bredvid Stig Blombergs fontän Vattenspelet och en bit ner i jorden under cirkeln av vita stenar ligger än idag resterna av det gamla träkaret.
Foto: Gunnar Sixtensson 1962
Maja 14 och jag mötte idag Elsa, en fiktiv 14-årig flicka från Torup som för en gångs skull fått ledigt från sitt arbete som piga hos en Malmöfamilj. Vi tog en runda på Baltiskan, mest på nöjesfältet så klart, och avslutade med att ta hissen upp i tornet (76 meter upp). Utsikten var fantastisk och vi kunde alla peka ut Latinskolan, Vattentornet och Folkets Park … och ändå är det hundra år emellan oss. Tänk att det fanns hiss även på din tid … : ) Ja, så fikade vi förstås och tjejerna jämförde selfies och verkade förstå varandra väl. Tack Maja och Elsa för en fin eftermiddag i då och nu.
Hoppas att ni också får träffa Elsa i Sommarsol och mörka moln – Malmö 1914 och då passa på att se Baltiska speglingar, de ryska konstverken från Baltiska utställningen, i samverkan med nordisk sekelskifteskonst ur museets samling. Konsten såg jag förstås inte så mycket av idag, men utställningarna på Malmö Museer pågår till och med den 30 april 2015. Det finns gott om tid!
Namnet Bellewue nämns för första gången i samband med en egendom bestående av Fosie nr 2, Hindby nr 5 och Hyllie nr 37 som köptes i början av 1800-talet av Frans Suells svärson Lorens Kockum och namngavs i hans tid. Bellewue gård 1811 – Bellevüe 1813 – Bellevü 1825 – Bellevue 1840 – Bellevue gård 1853. Våra dagars stavning har området haft sedan 1878. Bellevue kommer från franskan och betyder – vacker utsikt!
Jag skulle tippa att dåbilden togs omkring 1915 i samband med att Limhamn inkorporerades med Malmö och linje 4 blev utsträckt från Fridhem till Limhamn. Lite förbryllande att det faktiskt står 5 på vagnen, men det har förmodligen en enkel förklaring så jag släpper det … Det var linje 4 som trafikerade denna sträcka!
Ställer mig mitt i spåret och hör för min inre syn – Stjärnplan! – och så det där speciella ljudet som uppkom när vagnen bromsade in … och ännu doftar rosorna. 🙂
”Kör sakta här på bron!
Se så vackert! Särskildt åt Davidshallshållet, der den andra bron spänner öfver vattnet och återspeglar sig deri, omgifven af lummiga träd; platsen ligger så fritt, när man ser den härifrån, med Rörsjöstadens breda boulevard i fonden. Jag har sett denna tafla så många gånger, men blir icke trött af att se den om och om igen. Och om aftonen, när gasen är tänd och lyktorna på bron spegla sig der borta, kunde man tro sig vara i Stockholm eller Venedig.”
Victoria Benediktsson (1850-1888) skrev under sitt författarnamn Ernst Ahlgren år 1883 ovanstående lilla skiss ”Från Malmö”.
Jag saktar gärna ner på samma plats och tycker att dagens tavla är lika vacker och önskar att Victoria fått se vad tidens palett fyllt i, och att tavlan om aftonen belyses med elektriskt ljus. Lägger hennes tavla intill min och binder samman!
Den 15 oktober 1838 inköpte Frans Henrik Kockum ett markområde som kallades Holmen. På området fanns nämligen en liten konstgjord sjö med en holme. Området vi talar om är idag begränsat av Holmgatan, Jörgen Ankersgatan, Östra Rönneholmsvägen och Fersens väg. Året därpå lät F. H. Kockum i den södra delen uppföra en villa i nyklassicistisk stil och i norra delen var Kockums Mekaniska Verkstad belägen. Kring sommarvillan arrangerades en förnämlig park, som var tillgänglig för allmänheten. I parken öppnades ett tivoli vars förnämsta attraktion var en gjutjärnskarusell, en av den tidens produkter från Kockums.
Holmens sommarvilla revs 1902 och gav plats för bostadshus och den stora verkstadstomten såldes 1909 till ett fastighetsbolag och företagets flytt till hamnen kunde påbörjas. Omkring 1913 hade Kockums helt lämnat området och inför Baltiska utställningen 1914 doldes ödetomten längs Fersens väg med ett plank. Då första världskriget utbröt 1914 kom exploateringen av det forna industriområdet av sig. Erik Bülow Hübe som var förste stadsingenjör i Malmö 1921 till 1946 lät stadsplanera området för bostadshus och offentliga byggnader.
År 1985 lät de dåvarande fastighetsägarna, Länsförsäkringar i Skåne och direktör Isak Fischbein genomföra en upprustning av de gamla gårdarna längs Rönneholmsvägen som på sin tid avlöste Kockumseran på tomten. Baserat på en idé av fastighetschefen Benny Ringberg och tolkad av arkitekt Carsten Andersson, anlades en promenadgång genom kvarteret, mellan Jörgen Ankersgatan och Rönngatan, med namnet Kockumsgången.
På en av gårdarna uppfördes ett lusthus med en karuselliknade paviljong (se tidigare inlägg) och där villa Holmen en gång låg, restes en bronsbyst som med familjen Kockums samtycke gjöts i en tidigare form. Denna byst är tyvärr försvunnen och Kockumsgången som anlades som en passage vilken skulle påminna vem som helst om kvarterets historia, är tyvärr låst. Så är det lite överallt, portar måste låsas, men här har man inte gett upp sitt berättande. En ny byst av Frans Henrik finns i huset, men den är väl skyddad, och ett privat initiativ framför fastigheten knyter ihop Kockums verksamhet på Holmen med Kockums varv. Detta har jag ännu inte hunnit ta del av, men det kommer …
Tack var en grind som stod på glänt, MKB:s Bertil Holmgrens tillmötesgående och arkitekt Carsten Anderssons värdefulla information om projektet 1985, känns det som jag ”tänt ännu en lykta” i Malmö, för mig själv – men förhoppningsvis även för andra!
Detta kära barn med många namn, hette från början ”Malmö Saltsjöbad”. Badhuset uppfördes av byggmaterial från ett tidigare badhus som på grund av hamnomläggningen måste rivas. Det gamla badet gick på auktion och käppfabrikör C A Richter slog till, vilket medförde att Malmö Saltsjöbad AB öppnades. Det var den 1 juni 1898 och det blev en publikframgång, trots en usel sommar! Kallbadhuset fick en egen station på järnvägen mellan Malmö och Limhamn och stationshuset låg i direkt anslutning till badhusbryggan.
Så kom den beryktade julstormen 1902 som fördärvade det mesta av badhuset, men det restaurerades och fick det utseende som det har än idag. Det anordnades simtävlingar på kallbadhuset i samband med Baltiska utställningen 1914 och badhuset gick då under namnet ”Malmö Simstadion”. När ”textilfritt” bad blev populärt någon gång på trettiotalet, byggdes ett insynsskydd mellan dam- och herravdelningarna.
Det kom fler stormar, men av olika slag! En effektiv storm – folkstormen – uppkom efter vårstormen 1988 som skadade byggnaden svårt. Denna folkstorm fick politikerna att backa från ett rivningsbeslut och istället renovera den sönderblåsta byggnaden. År 1995 blev byggnaden förklarad som byggnadsminne, men det tog eldens lågor 2001 inte någon hänsyn till. Efter denna brand behövde badhuset återigen en omfattande renovering. Senaste tillbudet, i början av 2000, var att pålarna som badhuset vilar på höll på att vittra sönder. På det igen, med återinvigning den 13 juli 2009.
Med tanke på alla dessa prövningar vore kanske ett återinförande av gamla tiders nattväktare med lurblåsning och tutande varje timme inte så fel, skulle kanske bli billigare så … ”Klockan är 10 slagen, vinden är sydväst, för eld och brand och tjuvahand bevara Gud, vår stad och land”.
Tänk att dessa härliga vita sandstränder med långsträckta badbryggor för knappt hundra år sedan bestod av småsten, gyttja och stinkande tång. Svårt att tänka sig att Ribban är anlagd på konstgjord väg! Området har rensats upp och anlagts i omgångar. Järnvägen som byggdes mellan Malmö och Limhamn 1889 dämde upp små insjöar av illaluktande vatten som spred en otäck odör över väster och noblessen som tillbringade sina somrar på Fridhem nära havet. Man diskuterade då en utfyllnad av området mellan vallen och vattnet och Malmö Förskönings- och Planteringsförening drev entusiastiskt denna fråga under många år. De anordnade bland annat en insamling som medförde att stora sandmassor kunde muddras upp mellan Limhamn och Kallbadhuset. Sand från södra delen av Öresund transporterades med järnvägsvagnar till Ribersborg och lastades om på skottkärror och lades ut på stranden. Allt det här var en lång process med många inblandade och arbetet fullföljdes inte förrän på 1920-talet, då stadsingenjör Erik Bülow Hübe kom till Malmö. Han var mycket engagerad i parker och friluftsområden, såg havets och strandens möjligheter och menade att Malmö kunde bli en badort för stadens eget folk. Det blev den verkligen!
