Enligt Riksantikvarieämbetet är det båda, så bilden är inte riktigt utredd än. Jag gör ett försök!

Bild ur Torgil Larssons bildsamling

Hyllie gamla  kyrka
”Från början av 1200-talet låg kyrkan i Hyllie by på den plats där kyrkogården fortfarande finns kvar. 1889 revs denna kyrka och ersattes med Limhamns kyrka som invigdes 1890. Från Hyllie följde en del saker med till den nya kyrkan: kyrkklockorna, sju oljemålningar, ett krucifix, en sabel(!) och ett dopfat. 1908 ändrades församlingsnamnet till Limhamn, men 1969 delades församlingen och det bildades åter en församling med namnet Hyllie.”

Bunkeflo gamla kyrka 
”En medeltida kyrka som var byggd på 1100 eller 1200-talet.
Under senmedeltiden utökades kyrkan med ett nytt korparti, långhuset breddades och
försågs med sidoskepp i norr och söder. Valv slogs vilka dekorerades rikt med
målningar. Kyrkan var mycket ovanlig genom att så stora om- och tillbyggnader
skedde under senmedeltiden. Ett västtorn fanns, eventuellt från romansk tid.
Kyrkan hade eftersatt underhåll och var liten; församlingen hade behov av en mycket
större kyrka efter den stora befolkningsökningen under 1800-talet. Kyrkorna byggdes
i allmänhet för att rymma minst 2/3 av socknens befolkning. Tidsandan och önskan
om en modern kyrka bidrog också till nybyggnad.
1887 beslutade kyrkostämman att en ny kyrka skulle uppföras. Arkitekt August
Lindvall i samarbete med Harald Boklund ritade den nya kyrkan som började byggas
1896 och invigdes i oktober 1898. Den medeltida kyrkan revs 1896. Rivningen
föregicks av många protester och riksantikvarien försökte avstyra rivningen. De många målningarna dokumenterades av Otto Rydbeck för rivningen.”

Ger mig så småningom till Limhamns- och Bunkeflo kyrkor på jakt efter sju oljemålningar, ett krucifix som stämmer med ovanstående bild, en sabel och ett dopfat. Kruxet blir att komma in i Bunkeflo ”nya” kyrka, men det löser sig nog med lite hjälp från ovan. 

Fortsättning följer.

… och nu står skolstarten för höstterminen 2019 för dörren. Funderar över hur långt sommarlovet var i tid för barnen på fotot. Bilden är tagen någon gång i slutet av tjugotalet och platsen är Vintrie nya skola som enligt Bunkeflo gille togs i bruk 1927 då Vintrie första skola, byggd 1907, inte längre räckte till. Lärarinnan i bild hette Naemi Larsson. Sommarlovet då var nog inte riktigt vad vi idag tänker att ett sommarlov ska vara. 

När den allmänna skolplikten infördes 1842 blev skolorna tvungna att införa skollov så att barnen på landsbygden kunde hjälpa till med skörd och liknande sysslor. Lovet behövde vara långt för barnen kom inte tillbaka så länge det var fullt upp på gården. Allteftersom industrisamhället utvecklades i början av 1900-talet och fler och fler flyttade till städerna kom sommarlovet att bli ett problem. Jobbade föräldrarna sprang barnen kring utan tillsyn och därför skickade de som hade möjlighet sina barn till landet för att de skulle bli omhändertagna, uppfostrade och få en möjlighet att äta upp sig. Det var vid denna tid barnkolonierna började bli vanliga i Sverige. Hur man tillbringade sitt sommarlov berodde naturligtvis till stor del på klasstillhörighet, men lovet var för de flesta svenska barn inte en tid för vila. Ledigheten var i stället avsedd för nytta och rekreation och var längre.

Vintrie nya skola kort efter invigningen 1927.

För några år sedan fick jag frågan om jag inte hade en bild på Munks conditori som låg på hörnet Regementsgatan och Verkstadsgatan. Det hade jag inte, men svarade som alltid att den förr eller senare skulle dyka upp. Nu är den här i sällskap med flickorna från Hermods som köpt fikabröd en augustidag på 1940-talet.

Fotograf Gunnar Sixtensson.

… eller rättare sagt Åbergs fanns det ändå lite nedtecknat om. 

Här en jubileumsskrift från N. Åbergs hundraårsjubileum som berättar om företagets start och de första hundra åren. 

Anno 1936 — så präntade man med prydliga bokstäver och sirliga siffror när Nils Åberg lade grunden till det företag som ännu idag bär hans namn. Ett sekel har förflutit sedan dess. 

1936-års rastlösa människor ge sig icke ofta tid att vända blicken bort från nuet och framtiden. Men liksom vandraren stannar vid milstolpen, besinnande den väg han tillryggalagt, söka sig tankarna vid ett jubileum oemotståndligt tillbaka till det förgångna. Så stanna vi inför sekeljubileet. Till dess högtidlighållande vilja vi, innan allt blir glömt, åt kommande generationer bevara minnet av den grund vi bygga på genom att teckna några bilder ur den Åbergska firmans historia under de hundra år som gått.

Nils Åberg som föddes i Anderslöv i mars 1805 kom via Lund till Malmö 1816. Efter många års arbete inom speceri- och kolonialvarubranschen vann han, först efter att ha avlagt ett provår, sju läroår och fyra år som köpsven burskap, det vill säga rätt att driva handel. Det var vad de dåtida författningarna uppställde som första villkor för erhållande av burskap, men dessförinnan hade han fått betala in de vanliga burskapsavgifterna och ställa borgen för sex års borgerliga ”utskylder” och avlägga tro- och huldhets- samt borgareed. 

Ur Malmö Museers bildarkiv.

Så låg till slut vägen öppen för Nils att hyra sin första lokal för speceri- och kolonialvaruhandel på hörnet Söder- och Per Weijersgatorna. Efter fyra år hade affären utvecklats så mycket att han ansåg det dags att skaffa sig en egen fastighet. Av handlaren Carl Erik Eriander köpte Nils för en summa av 28 260 riksdaler fastigheten på hörnet Kompanigatan och Stortorget. 

Stortorget med 1. Rådhuset 2. Vattenkonsten och 3. Nils Åbergs hus.
Ur Malmö Museers bildarkiv. 

Den nyinköpta fastigheten omfattade dels ett tvåvåningshus som låg mot Stortorget, dels en gårdsbyggnad som användes som lagerlokal. Denna lagerlokal visar sig vara Kompanihuset som enligt jubileumstidskriften uppfördes i slutet av 1400- eller i början av 1500-talet och som hade som ändamål att vara ett affärshus för stadens tyska köpmän. Det finns nog mer att säga om Kompanihuset och om det kan du läsa här: Kompanihuset.

Det berättas i skriften att kunderna alltid blev väl mottagna hos Åbergs. En god cigarr lättade alltid upp stämningen innan inköpen och om ”mororna” var med bjöd de på körsbärsvin. Det hände även att man hann med en glas av Åbergs goda brännvin också innan besöket var slut. Man lär enligt skriften inte ha haft så bråttom då. 

En av Åbergs specialiteter var Ljunglöfs snus som man så småningom erhöll försäljningsrätten till för hela Skåne. Den andra specialiteten var kaffet som under affärens första tid såldes orostat och oblandat. Att rosta kaffet fick var och en klara av efter bästa förmåga med hjälp av plättjärn, stekpanna eller liknande och resultaten var nog inte alltid lysande. Det rådde Nils år 1865 bot på genom att börja sälja rostat kaffe. En granne till honom, en dansk smed vid namn Börjesen, hade vid en tidigare vistelse i Köpenhamn tillverkat ett par rostningsapparater som intresserade Nils. Han beställde en apparat och hans första provrostningar slog så väl ut att han bestämde sig för att lansera det rostade kaffet för sin firma. Det lyckades mycket bra och därmed hade Nils Åberg startat det första svenska kafferosteriet och det dröjde nästan tio år innan köpmännen i Stockholm och Göteborg kunde erbjuda sina kunder denna nymodighet.

Uppmuntrad av framgången började Nils sedan att experimentera med blandningar av olika kaffekvaliteter. Nu skulle man slippa att nöja sig med en sort och Nils slutade aldrig upp med att försöka få fram bättre blandningar.

Ur Malmö Museers bildarkiv.

Nils var inte bara handelsidkare utan även industriman. Tillsammans med en man vid namn Kock övertog han dels ett talgljusstöperi, dels en såp-och tvålfabrik. När fotogenen kom på marknaden gjorde Nils snabbt av med stöperiet och kort därefter avyttrade han även sin del i  såpfabriken.

Nils som var känd för duglighet och framsynthet togs också i anspråk för kommunala uppdrag av olika slag. Han var ledamot av Stadens Äldste, Handels-och fabriksföreningarnas styrelse, Malmös fattigvårdsstyrelse, församlingarnas kyrkoråd och styrelsen för den så kallade småbarnsskolan. Ja, så tillhörde han stadsfullmäktige och var en av stiftarna till- och medlem i direktionen av Malmö Sparbank. Jag gissar att det var Åbergs kaffe som serverades i styrelserummen.

Nils Åberg drog sig på våren 1870 tillbaka från den direkta kontakten med sin affär och lämnade över skötseln av den till sin son, Rudolf Åberg, som fortsatte verksamheten i sin fars anda. På Mårtensafton, den 10 november 1882, dog Nils Åberg, men två år senare dog även sonen Rudolf. Firman övertogs då av grundarens systerson, Peter Olsson, som varit med i firman sedan 1864. Han företog omfattande förändringar och moderniseringar och resultatet blev att butiken presenterades i ett skick som motsvarade sin tids högst ställda fordringar på ändamålsenlighet och elegans. Peter innehade firman till 1915 då sonen Nils Rudolf Olsson trädde in som delägare och övertog ledningen till år 1930. Gösta W Eklund som inträdde som delägare 1926 blev 1933 ensam innehavare och chef för Åbergs kaffe. 

Det här var hundra år med N. Åbergs kaffe och att vi fick veta detta kan vi egentligen tacka Tilda och hennes kaffeburkar för. Tackar även Rickard Bengtsson som delgav innehåll ur jubileumsskriften!

… på Kalkbrottsgatan i Limhamn dracks det nog inget annat kaffe än Åbergs. I alla fall inte på 20- eller 30-talet. De fyra kaffeburkarna på hyllan gör mig nyfiken på just det kaffet. Åbergs som lär vara den första svenska kaffefirman i Sverige öppnade 1836 kafferosteri vid Stortorget i Malmö , med Kompanihuset som lagerplats. Jag tycker mig ha sett skylten Åbergs kaffe på Snapperupsgatan i vår tid, men hittar ingen vidare information om företagets öden och äventyr i Malmö. Letar vidare … Den riktigt kaffesugne kan under tiden läsa Martin Anderssons artikel När kaffet kom till Malmö i SDS/Försvunna Malmö.

Ibland följer lite annat med bland gamla foton som kan bli kronan på fotoverken.  I femtiotalslådan fanns gamla noter och därför blir det nu dans … Får jag lov? ; )

… för cirka hundra år sedan. Efter ägg, sill och snaps började kanske de magiska föreställningarna om midsommarnatten att dryftas och man inväntade de övernaturliga väsen som ansågs särskilt aktiva denna natt. Ett sätt att se in i framtiden som jag tror fortfarande lever kvar är att lägga sju eller nio sorters blommor under huvudkudden. I drömmen får man då se vem man ska leva sitt liv med. Det där testade jag som barn, men det stämde inte när jag stod inför prästen. Vem Gunnar Sunesson, vars bildsamling detta foto härstammar ifrån, drömde om misstänker jag var Vera, men vem Vera drömde om vet vi inte, det var i alla fall inte Gunnar som stod bredvid henne inför prästen. Gunnar gifte sig aldrig! Som det kan bli! Gunnar är tredje person från höger i bild. Bilden är tagen på Johanneskolonierna, ett koloniområde som låg vid S:t Johannes kyrka ungefär där Pilgården ligger idag, mittemot norra nedgången till Triangelns station.

Efter midsommar ska jag återvända till Cecilia Ahlström, en intressant kvinna som fått stå tillbaka under våren då jag haft för lite tid att följa hennes förehavanden i tidiga 1900-talet. Först ska vi fira midsommarhelgen som jag önskar mina läsare ska bli glad och trevlig. Skippa det där med blommorna för det blir bara klyddigt! ; )