… på Stora Nygatan och tittar ner i Rörsjögatan. Eller är det Gasverksgatan? Det visar sig … Ingenting är sig likt, men jag känner ändå igen mig. Det beror kanske på alla gamla bilder som passerat för min syn eller så går det inte att helt radera ut hundra år hur mycket man än river och förändrar. Kämpade med en iskall januarivind på vägen hit, men gatubilden från år 1900 röjer ingen årstid. Med hjälp av skuggorna gissar jag att det är förmiddag. Gatan är klädd med kullersten och kanske är det mörka i gatan skuggan av ett träd som står bakom min rygg. Men nej, så är det nog inte och jag får se upp med hur jag vill att det ska vara och hur det verkligen förhåller sig. Gatlyktan till höger får mig att tänka på lyktgubbar och gasverket som ligger till höger, en bit utanför blickfånget. Längst ner i gatan ligger ett hus som verkar bekant även om jag aldrig sett det i verkligheten. Det måste vara Stora Kvarngatan i Carolikvarteren. Det känns så tyst, men det beror säkert på att det tar lite tid att koppla upp eller kanske snarare koppla om. Det bästa är nog att bara försöka vara i en annan tid, och se vad som händer. Där står en rullebör och den kanske hänger samman med det som jag ville göra till en trädskugga. Gatuarbete? Det går en kvinna längre bort i gatan! Tänk, jag såg henne inte förrän nu. Kan jag trampa ut här i mina moccastövlar? Jag känner mig helt plötsligt bortkommen och fel!
Vrider blicken åt vänster upp i Stora Nygatan och det blir lite mera nu. Där står ju huset på hörnet till Fabriksgatan och det senare kapade tornhuset bredvid våra dagars Panduro. Längst bort ser jag Yllefabriken. Jag börjar känna rörelse omkring mig och det är inte så tyst längre. Med lite god vilja märker jag till och med om inte dofter så lukter. Det senare handlar nog om vetskap, men vill man riktigt mycket så …
Det här blev mycket trevande och kännande, och jag plockar därför fram Malmö stads historia del 4 eller annan lämplig guide som förstärkning/fakta kring det jag ser och upplever. Det blir kanske ett bra sätt att ta sig an det hela. Låter pennan vila på bladet och återkommer.
