… var det då (1903) nästan nybyggda Notinihuset på Stora Nygatan. Malmö i finaste söndagsstass, men det händer inte särskilt mycket i bilden. Eller gör det?

Jo, det är precis vad det gör om man tittar lite närmare och styckar upp bilden, man kan kanske rent av sy ihop en liten historia. Försöka duger …

Det står en kvinna under markisen på hörnet till Fabriksgatan och troligtvis är hon biträde i speceributiken som jag vet att hon har bakom ryggen. Hon har sett fotografen och undrar klart vad som står på och vem eller vad det är som ska fotograferas. För ögonblicket finns väl inga kunder i butiken så hon går ut och ställer sig under markisen där ingen lägger märke till henne. Tror hon!

Ur porten strax intill kommer en välklädd kvinna med två flickor, förmodligen döttrar. Att de kommer just där och då är nog inte helt oplanerat. Kvinnan ser ut att le mot någon …

Troligtvis är det mot någon av av dessa tre herrar som står i nästa port som är entrén till stuckatören Notinis takpappfabrik/butik. Med ledning av foto jag sett tidigare skulle jag tippa att mannen längst till vänster är make till den leende kvinnan. Alltså Edwin Notini själv. Herrarna ler i sin tur mot fotograf Roikjer som troligtvis ombetts komma dit och föreviga verksamheten och gärna klämma in anställda och familj på samma foto.  Man får väl säga att han är en bra bit på väg i det avseendet, förevigandet alltså.  Det är klart jag gissar lite nu, men jag måste ju få ihop det här. Tror ändå inte att jag är helt fel på det.

Vem sitter här då, vid nästa port? Ett tösabit som förmodligen tillhör sällskapet, men  tröttnat på alltihop och pysslar med sitt. Troligtvis den kaxigaste i barnaskaran som tydligt visar att det där med fotografering var en seg historia … då.

Tänk jag tyckte precis att jag såg någon skymta bakom gardinen, men det är nog bara ett tecken på att jag ska avsluta den här storyn nu. Jag ville bara ha sagt att det är mer liv i de gamla gatubilderna än vad man vid första anblicken kan tro.