… och pepparkaka med gorgonzola på Fersens väg. Hemåt i sena juldagskvällen passerar jag denna port vid Fersens väg, kikar in genom fönstret och en juldag på 60-talet infinner sig. Jag minns så väl paraplyernas ledmotiv och längtar plötsligt efter pepparkaka med ost som smakar lika himmelskt gott som den gjorde efter filmen i ett kök i det här huset. Minns också att jag ringde hem och frågade om jag fick stanna en timme till och ta sista spårvagnen till Limhamn. Det fick jag inte … Veckan efter filmen rörde jag mig som Catherine Deneuve, satte upp håret som hon gjorde och jag vete i sjutton om jag inte talade med en fransk brytning också. Mor och far undrade vad som tagit åt tösen och så pepparkakor med ost … ?

Såg filmen igen för några år sedan, men förstod inte riktigt att filmen då kunnat fascinera mig så och somnade efter halva filmen. Det var väl något märkligt med 60-talet eller var jag så annorlunda då? Troligen det senare! ; ) Trots att jag i dag anser filmen (sin guldpalm till trots) som rätt kass skulle jag bli besviken om det ljuva minnet kring Paraplyerna i Cherbourg med musik av Henry Legrand, pepparkaka med ost och språngmarsch till spårvagnen skulle utebli, när jag i jultid passerar den här porten med den vackra entrén vid Fersens väg.