Enligt Bertil Widerberg (1925-1992), samme välkände journalist som i förra inlägget beskrev den gamla telefonkiosken, hörde fastigheten som låg på Stora Kvarngatan 37 till en av Malmös skönaste. Vi är ungefär vid den plats där idag köpcentrat kv Caroli har sin entré. Själv har jag inget som helst minne av hur det såg ut just här före Carolikomplexets  tid, men hade turen att hitta en dåtida bild av just nummer 37 i Malmö Museers bildarkiv. Widerberg var fullt införstådd med att alla gamla hus inte kunde bevaras, men reagerade starkt på att 1800-talet inte hade samma rätt som andra epoker att bli respekterat. Så här beskriver Widerberg i Malmö, utgiven av Bonniers förlag 1964, Stora Kvarngatan 37 i Malmö:

Själv skulle jag – hur hädiskt det kan låta – villigt offra en av de sig evigt lika korsvirkesgårdarna från 1600- och 1700-talen för att få behålla åtminstone något av de få sen-klassicistiska hus vi har kvar från tidigt 1800-tal i Malmö. Det objektiva motivet har jag deklarerat. Det subjektiva står jag gärna för: jag tycker att en byggnad som Stora Kvarngatan 37 hör till det skönaste man kan se. Här råder en senklassicism (av Schinkelskt snitt) som är monumental i det lilla. Inte ett uns av överflöd finns. Proportionerna är vägda på guldvåg. Rytmen i fasaden bygger på det konturskarpa växelspelet mellan inknappade och sparsamt utskjutande putsytor: mellan huskropp och mittrisalit, mellan stenfot och mur, mellan mur och fönsternischer, mellan mur och lisener. En klar sval mogen dag i september upplever man denna arkitektur skönast: då tecknar solen bas-relief i ljusflak och grunda skuggor. Men byggnaden är skyddslös. Dess närmaste grannar, från ungefär samma tid (1830-1840-tal?), har redan rivits. Det saneras i kvarteret. PS När denna bok är tryckt finns huset inte mer. I mitten av oktober 1964 började man riva det.