… säger det när jag passerar svängdörrarna i ”mitt” över hundra år gamla hus. Det är bara vissa dagar som jag är klok nog att begagna trapporna ner – upp är ännu mera sällan. När jag befinner mig vid sista trappavsatsen måste jag passera svängdörrar för att komma ut i porten. Svängdörrarna är i original, möjligen är skinnklädseln bytt ett par gånger och så ommålning förstås, men det är allt. I svängrörelsen uppstår ett visst ljud som beror på att dörren lever sitt eget liv en stund efter det att jag passerat och just då funderar jag alltid över dem som passerat genom alla år. Snickaren som levererade porten och så byggmästaren och arkitekten som inspekterade var klart bland de första – då 1903. Folk som gick ut härifrån för att beskåda när Zeppelinaren passerade Malmö eller uppklädda passerade för ett besök på Baltiska utställningen. Carl Gustaf von Rosen, Max von Sydow, Ronnie Pettersson (formel 1-föraren) med flera kända personer har bott här genom åren och måste ha passerat, men dessa människor kan jag läsa spaltkilometer om. De som kände huset in i minsta vrå är inte så lätta att hitta, de som oftast fick använda kökstrappan, (den som inte finns längre) när de hämtade kol nere på gården eller när de brukade tvättstugan som fanns ungefär där trädgårdsmöblerna står idag. Mattebommen var nog inte heller helt obekant för dem.  De extra ”passflickorna” som kom och gick i huset kände nog väl till handkammaren på vinden, ungefär där min säng står idag.  En kväll som i kväll stannade  kanske någon till och såg samma sol avteckna sig på samma vackra sätt på väggen. De som såg, hörde och visste massor, men teg;   jag hör dem – swisch – swosch …