Det är den 25 maj 1947. Jag är cirka en och en halv månad gammal och ligger i min nya, fina, grå barnvagn inköpt i A.W. Nilssons affär på Skomakaregatan. Mamma poserar stolt i sin ljusa fina sommarklänning på Fågelbacksgatan, mittemot 34 A, vår adress. Hatt har hon också! Det är min dopdag, så det är klart att hon klätt sig extra fin! Jag vet inte om jag redan blivit döpt där jag ligger, eller om vi är på väg till kyrkan. Det var i alla fall i Krämarekapellet i S:t Petri kyrka jag fick mitt namn. Min morfar skrev i sin almanacka: 25/5 Döptes vår lilla solstråle till Karin.

Det är bara två år sedan andra världskriget tog slut. Fem förfärliga krigsår var till ända och nu skulle en ny värld byggas. Det var en tid av lättnad och framtidstro. Det speglar sig bland annat i kvinnornas mode. Krigstidens uniformslika dräkter har försvunnit. Nu är det ”The New Look” som gäller, smal midja, markerad byst och en vid underkjol som lyfter upp klänningskjolen.

Här i den svenska idyllen märks inga direkt synliga spår av de fasor som utspelade sig i Europa, men Malmöborna fick ändå uppleva en del av det som drabbat befolkningen där. Allra främst genom de många judiska flyktingar som kom över Öresund från Danmark, och senare när kriget gick mot sitt slut, genom de som kom med de Vita bussarna till Malmö – Hoppets hamn.

Flera allierade bombplan nödlandade på Bulltofta och några kraschade. Ett bombplan fällde en bomb över Slottsparken och en bombskärva gjorde ett hål i broräcket över dammarna. Besättningen i det kraschade planet begrovs på Östra kyrkogården. Minnesmärket över dem fascinerade mig mycket, när jag som barn besökte min morfars grav intill.

Allt detta har jag ingen aning om där jag ligger i min vagn den 25 maj 1947. När jag blev äldre berättade mina föräldrar mycket om krigsåren. Om att vara inkallad. Om rädslan för att även Sverige skulle bli ockuperat och om oron för de släktingar som levde i det ockuperade Danmark. Om hur Malmö Museum blev en fristad för alla dessa olyckliga som kom med de Vita bussarna och om de filmer de sett på bio där de fick uppleva koncentrationslägrens fasor. Trots det finns många frågor kvar, men de kommer att bli obesvarade.

Vid albumet: Karin Sixtensson inläggsförfattare
Foto: Gunnar Sixtensson