Betraktar en familjeutflykt i det gröna daterad 1944. Det är faktiskt svårt att förflyttas till en tid då jag inte ens var född och tror därför att de tolkningar jag gör säger mer om mig än om bilden och så är det oftast, såvida jag inte har fakta.

Kvinnan med hatt och förkläde får mig att tänka på mormor som också hade svårt att sitta på en filt i gröngräset för knäna ville ju inte riktigt. Hon tyckte alltid att vi kunde ta kaffet i trädgården i stället, men följde med i alla fall.

Så tösen med solen i ögonen och en bit macka i handen. Tänker på leverpastejmackor med ättiksgurka inslagna i smörgåspapper. Lite varma och kladdiga med gurkor som for ner på filten och blandade sig med saftspill. Ändå smakade allt så mycket godare i skog och mark än hemma vid köksbordet!  

Här finns så mycket att titta på och fundera över, men framför allt är det stämningen i bild som berör mig. Den känns så trygg och självklar på något sätt. Eller är jag inne på nostalgins marker? Hur som helst är det barnet i mig som har tittat och jag känner mig tacksam över att jag fick vara med på denna utflykt en stund och lämnar nu filten, men funderingarna tar jag med mig. 

Bild ur Allan Hanssons släktalbum.